Omstart av bloggen? Jag vet inte det… Vi får väl se. En form av nystart i livet är det i alla fall, för jag har just opererats för rektusdiastas, eller i vardagligt tal benämnt som ”delade magmuskler”. För mig har det bland annat inneburit mer eller mindre konstant ont i ländryggen (vilket såklart är tärande på energi och humör) till följd av den felställning man får i kroppen när magmuskulaturen inte fungerar som den ska. När korsetten inte fungerar som den ska, blir det alla möjliga slags problem i resten av kroppen. Rent estetiskt ser jag ut att vara i femte månaden, särskilt mot slutet av dagen då musklerna inte längre orkar hålla in magen, och med det följer en alldeles för svankig hållning (som gör att man felbelastar ryggen).
Det finns en nationell riktlinje på gång för hur landstingen ska göra med behandling/åtgärd av rektusdiastas. Det är en kvinnofråga och kvinnor har ju burit och fött barn i alla tider, så det är inte så värst prioriterat att vi ska ha fungerande kroppar efteråt. I väntan på den nationella riktlinjen har Stockholms läns landsting beslutat att inte göra några operationer alls. När riktlinjen väl kommer, ska det beslutas om hur den ska tolkas och tillämpas i Stockholms läns landsting och när det är gjort står förmodligen några tusen kvinnor före mig i kön till operation. Jag kände inte att jag varken ville förnedras och ifrågasättas hur stora problem jag verkligen har, eller vänta i en oändlighet på riktlinjer, tolkningar och vårdköer. Därför tog jag beslutet att gå till en privat aktör och har betalat 90 000 kr ur egen ficka för att göra den här operationen. Operationen går i princip ut på att sy ihop de raka magmusklerna hela vägen uppifrån revbenen och ner. Eftersom jag ändå skulle betala så mycket pengar och genomgå en så stor operation, bad jag även om att få mina ärr efter kejsarsnitten tillfixade, så att jag kan slippa den lilla ”ficka” jag har fått längst nere på magen. Den är varken praktisk när det kommer till kläder, eller smickrande.
Att jag hamnade i det här beslutet, var tack vare Tessan. Det var hon som tyckte att jag skulle gå till Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik och undersöka om jag hade diastas. Tack vare det har jag kommit till insikter som jag inte hade gjort annars.
Jag hade en bokad tid igår, den 17:e december och jag skulle inställa mig kl 07:30 på kliniken. Då skulle jag duscha med en såndär speciell antibakteriell tvål kvällen före och samma morgon. Fastande sedan kvällen innan. Förra veckan ringde de från Akademikliniken, där jag valt att göra min operation (eftersom jag bekostar den själv), och undrade om jag kunde tänka mig att komma in klockan 10 i stället. Det hade jag inget alls emot.
I måndags kväll nattade vi barnen som vanligt. Vi har försökt förbereda dem på att jag inte kommer att kunna sova med dem, bära dem osv efter operationen, men att jag gör operationen för att jag ska kunna vara stark och frisk och kunna busa med dem utan att få ont, resten av livet. Piggelin bryter fullständigt ihop och tycker att det känns jättejobbigt att inte få sova med mig. Skruttan. Efter kejsarsnittet med Pigall var det ju samma visa och hon bröt ihop även då, men efter ca 2 veckor hade hon accepterat läget ändå.
Efter nattning och efter att ha fixat en tårta som Hero skulle ha med till jobbet, så tog jag den där omsorgsfulla duschen och hoppade sedan ner i en renbäddad säng. Pirrigt.
Pigall vaknade i vanlig ordning vid 6-tiden och Piggelin ville i vanlig ordning inte stiga upp. 🙂 Just när kaffet hade blivit klart, vid 07:25, ringde de från kliniken och undrade om jag kunde tänka mig att komma in en timme tidigare, kl 09. Jag fick offra kaffet (jag fick inte dricka något två timmar innan jag skulle vara på plats på kliniken), men tackade ja och ringde en taxi. Taxin kom samtidigt som Hero tog barnen till förskolan, så vi kramades ordentligt och de vinkade av mig. Älskade små troll. <3
På kliniken fick jag först träffa en sköterska, blev visad rummet och fick svara på lite frågor. Efter en stunds väntan fick jag träffa kirurgen, Paolo, som fotograferade mig och ritade på magen. Efter Paolo kom narkosläkaren till mitt rum och pratade, sedan kom sköterskan igen och jag blev vägd, tog lite prover, fick prova ut en gördel, sätta på mig stödstrumpor och fick lite tabletter att svälja. Därefter var det dags att promenera in på operationssalen!
I operationssalen var det kallt, men britsen var uppvärmd. Man satte en infart för sömnmedlet, kopplade upp mig på syremättnad, EKG och blodtrycksmanschett. Sedan fick jag andas syrgas medan sömnmedlet sprutades in genom infarten. Narkosläkaren bad mig att tänka på något som gör mig glad och det sista jag tänkte på innan jag somnade var Piggelin och Pigall. <3
Operationen tog ca 2 timmar och när jag vaknade var jag på uppvaket. Där bad jag om att få låna telefonen och ringa Hero, eftersom han gärna ville att jag hörde av mig så snart som möjligt. Jag var väldigt groggy och trött. Jag hade lite låg syremättnad efter operationen, så jag fick stanna ett par timmar extra på uppvaket med lite extra syre. Vid 14:30 fick jag komma till mitt rum, men fortsatte mest att sova och slumra. Och jobbade lite mellan varven, fastän jag inte borde.
Jag har ordentligt ont och får ordentligt med smärtstillande. Men det ska ju avta och jag har fått recept utskrivet på det jag kommer att behöva. Och så har jag fått en hemmasnickrad vattenpipa att blåsa i för att motionera lungorna.
Vid 17 blev jag itvingad lite ”frukost”. Alla är vänliga här och jag känner mig väl omhändertagen. Hero och barnen ringde och sade godnatt. Jag slumrade från och till.
Idag tände jag lampan strax före sex. Jag har vaknat några gånger under natten och fått påfyllning av smärtlindring. Jag blev av med katetern under förmiddagen och gick några steg i korridoren. Jag ligger fortfarande något lågt i saturation, men det är ingen panik. Jag har fått en lindrig blödning på vänster sida av magen och ett tag var det oklart om jag behövde opereras igen och få den åtgärdad, men den stannade av sig själv med hjälp av extra tryckförband och det är det bästa, så slipper man gå in igen. Men det är lite extra bulligt, hårt och ömt på den sidan. I övrigt är jag såklart ganska svullen – det är ju en stor operation.
Även idag har jag varit i sjukbädden hela dagen, sånär som på den där ”promenaden” i korridoren och en sväng på toa. Det räcker gott så! 😛 Jag har jobbat lite mest för att jag inte kan låta bli (kontrollfreak? för hög arbetsmoral?) och för att det är lite långtråkigt här. 🙂
Gördeln, som går från knäet och upp till bysten, sitter ordentligt tight (vilket den ska göra) och den ska jag ha på mig dygnet runt i 6 veckor. Därefter dagtid i ytterligare 6 veckor. Det finns till och med ett hål ”där nere” så att man kan gå på toa utan att ta av den – haha!