Det var de här klippen som var de senast inspelade på min lilla videokamera, som jag berättade om i gårdagens meningslösa lilla morgonhälsning. Älskade, älskade Xenisen som älskade, älskade clementiner. Det är svårt att tänka tanken att hon var borta bara en månad efter det här.
Som jag saknar.
Fint att minnas. Undrar bara hur många år det tar innan det gör för ont att titta.