Det finns många saker i vårt samhälle som är vridna. Men det finns inga enkla svar, förklaringar eller lösningar, för allt hör ihop och påverkar på så många sätt. Jag tror dock på det här, vilket jag har varit inne på förut. Våga finnas. Våga reagera. Våga vara medmänniska. Jag tror att det är en otroligt viktig pusselbit.
Det säger sig själv att det kommer att gå käpprätt åt skogen om barn och ungdomar ska uppfostra sig själva och varandra, vilket till stor del sker idag. För att föräldrarna inte finns där. För att föräldrarna inte ger sina barn tid, för att de är för upptagna med att förverkliga sig själva och sina drömmar.
Andra som reagerar är Wille och Blondinen – jag kunde inte sagt det bättre själv.
Får lämna äran till min fästman för de orden.
Såg världens minsta artikel idag i Metro om att man hittat ett lik under årstabron. Det är ju hemskt! Men blev bara 6-10 rader i en dagstidning 🙁
Helt rätt! Jag hoppas (och tror) att jag ska ge Ebba all tid hon vill ha av mig så länge hon vill ha det.
Det är helt vansinnigt. Det var en av de saker jag verkligen föll för hos P, hur han verkligen lägger tid på tjejerna. Och något som verkligen skrämmer mig när man ser/hör hur vissa föräldrar pratar med sina barn. Är inte barnen det viktigaste man har här i livet? Sen kanske man inte behöver trycka upp någon annans barn mot väggen… men man får ju knappt ens säga åt dem i dagens samhälle. Stod på en mässa i helgen där det kryllade av barn i mellanstadieåldern. Samtliga slängre skräp rakt där de stod, i vår monter. Till slut fick jag nog och sa åt några av dem. Mamman, som stod bredvid (!), suckade, rullade med ögonen och sa att hon fick väl gå och slänga det. Ursäkta, men ska inte barnen kunna slänga sitt eget skräp? Känner att jag verkligen eldar upp mig nu, kanske får bli ett eget inlägg…