>Nu är det tre veckor sedan jag tog farväl av Xena. Tre veckors sorg, tomhet och saknad. På den här tiden tror jag att det har gått två eller möjligtvis tre dagar då jag inte har gråtit alls. Jag kan inte fatta att hon har varit borta i tre veckor.
Hennes biabädd står fortfarande kvar bredvid sängen, men Hero har tvättat tre av hennes filtar som låg i den. Det kändes både skönt och hemskt på samma gång. Nu kommer jag inte att kunna känna hennes doft. Men att spara en gammal filt, bara för att den luktar henne? Det är kanske till att plåga sig själv i onödan. Jag samlade ihop en del av hennes saker och lade dem på köksbordet. Matskålar, halsband, koppel, reflexer, klotänger, rosa bajspåsar, svarta bajspåsar, borstar, schampo, balsam. Där låg de i två veckor, tills Hero lade ner dem i två kassar. Jag förmådde mig inte. Nu står kassarna och väntar på att bli nerburna i källarförrådet. Jag förmår mig inte. Hennes leksakslåda står fortfarande kvar i sovrummet. Jag förmår mig inte att ta bort den, även om jag vet att det måste göras och att det inte förändrar något.
Det jobbigaste är att komma hem, utan att bli mött i dörren. Att dörrklockan ringer, utan att höra ett förväntansfullt skall som svar. Att gå ut, utan att ha en ivrig hoppetossa kring benen som puffar med nosen och vill att man ska leka. Att sitta i soffan, utan en gossig och len hårboll som vilar i mitt knä, som jag stryker om och om igen över öronen. Att kliva upp på morgonen, utan att en stund efter få höra nyfikna, trötta tassar mot parketten. Över huvud taget att vara hemma och att vara ute. Det är det jobbigaste, för då skulle hon ha varit med. Jag har inte vant mig vid tomheten och tystnaden. 
Det är lite lättare på jobbet, hemma hos folk och på andra ställen då det inte var givet att hon skulle ha varit med. Det är också lite lättare när jag aktiverar mig. Så det försöker jag göra.
Igår fick jag ett oerhört tragiskt besked. Ett besked som på nytt påminner om hur orättvist och skört livet är. Jag kan inte ens föreställa mig.
♥
>Fina Du! en stor kram
>Plin: ♥♥♥
>Herregud, har det redan gått tre veckor? Tiden för fort, alldeles för fort.Men du är stark och jag vet att du klarar det. Stor kram!
>Emelie: Ja, tre veckor känns ofattbart. Hela situationen känns ofattbar. ♥
>Usch ja, jag förstår precis hur det känns. När min lilla Fritz försvann var det samma sak, att samla ihop alla grejer och liksom förmå sig att faktiskt ta bort dem. Att försöka förstå att han inte kommer tillbaka. Någonsin. Att inte bli välkomnad hem, att inte ha honom i soffan, att han inte ligger på mig och sover på natten, att inte vakna av en tuss hår i näsan, att inte behöva rolla bort katthår jämt och ständigt. Han saknas enormt. Men tiden läker faktiskt lite. Åtminstone "det öppna såret". Men skorpan och ärret finns kvar…
>Åh, du är ju ta mig fasen bäst! Tänkte inte ens tanken att jag hade en sån på. Dock har den tryckts in lite nu så jag får inte bort den men jag hoppas mannen min får =)Sänder en extra varm kram också
>STOR kram! <3
>Vilken fin bild på er! När min Hampus gick bort saknade jag honom varje dag i tre år. Kram på dig!
>Skickar varma tankar och kramar. <3
>Jag förstår precis.. Stor kram!
>Kärlek till dig fina Jane! <3
>Läser ikapp en massa blogginlägg jag inte hunnit med och kom till inlägget om er krigarprinsessa. Tårarna trillade ner på mig här på jobbbet. Även om jag aldrig träffat Xena så hade jag ändå en känsla av att det var en alldeles speciell hund som stod dig mycket nära. Så ledsen för din skull. Har förlorat katter till sjukdom och förstår saknaden, för mig har den lindrats men försvinner nog aldrig. Vissa djur biter sig fast och man bär dem i hjärtat hela livet.
>♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥