Det blir så konstigt när man går ifrån traditionerna. Som jag nog har berättat tidigare år, har vi alltid firat jul med mammas sida av släkten den 23e (vilket i Skåne kallas för lille julafton), med pappas sida av släkten på julafton och med bara familjen på juldagen.
Höjdpunkten har alltid varit juldagen, med ro och mys. Bara vi själva. Mammas och pappas fulla uppmärksamhet. Mamma som inte riktigt kan lägga band på sig när det gäller nyfikenheten kring klapparna. Pappa som lyckas lura mamma varenda år. Allt gnabbande, som bara vi kan. Charmen i att få sitta i bara pyjamas eller myskläder. Det prestigelösa.
Även när vi har firat jul här i Stockholm så har avslutningen ändå varit med min familj, som det sista som händer på julen.
I år blev det ju lite bakvänt. Vi firade jul med min familj redan igår. Det som normalt brukar vara julens grande finale inledde i stället allting. Det gör att det känns som att julen är över innan den egentligen ens har börjat.
Nu är vi på väg hem och ikväll ska vi fira Heromorfarn. I morgon ska vi fira jul med Herofamiljen. Känns superskumt. Det blir dessutom första julen utan Heromamman. Tungt. Allt blir lite fel den här julen.
