Rädslan att glömma

För några kvällar sedan när vi skulle sova, kom jag som så många gånger tidigare att tänka på Xena. Och i stället för att skjuta bort tanken, dröjde jag mig kvar vid den. Ville “se” henne. Men hur jag än försökte, kunde jag inte få fram hennes ansikte. Hennes ögon. Jag kunde bara inte se henne framför mig. Min älskade, älskade Xena. 

Ångesten växte sig så stor att jag började gråta. Hero vaknade och undrade. Jag förklarade. Att jag inte kunde se henne. Han tröstade och sade att det bara var en låsning, för att jag försökte för mycket. Tårarna rann oavbrutet. Jag var chockad och otroligt ledsen. Det kändes som att jag svek henne. Han berättade om sina minnen med henne. Det fick mig att slappna av allt mer och jag såg till slut henne framför mig genom det han berättade. Blev lugnare, men var fortfarande ledsen. Och jag är fortfarande ledsen.

Det är så det kommer att bli. Med tiden. Jag kommer inte att kunna se henne för min inre syn, hon kommer att suddas ut. Det är till slut bara de faktiska foton jag har av henne som kommer att finnas kvar. Och det är bara de bilderna jag till slut kommer att se framför mig när jag tänker på henne. Hennes verkliga, livskraftiga jag kommer att suddas ut från mitt minne allt eftersom tiden går. Det kommer att bli svårare och svårare att att känna henne på riktigt. Och det gör ont.

Jag vill inte glömma henne. Men det är så det kommer att bli till slut. Det är så vi fungerar. Och jag hatar det.