Jag hade bundit en liten bukett av Förgätmigej och samlat ihop mina saker. Hero och jag körde den lilla slingriga vägen, där jag kört så många gånger förr. Vi parkerade bilen och gick längs den lilla stigen, som jag gått med henne så många gånger förr. Då dansade hon sprudlande framför mina fötter, ivrig att få komma fram. Nu hade jag i min ena hand en ljuslykta med ett tänt ljus. I den andra vilade hennes lilla urna av trä, som jag tryckte mot bröstet. Gullvivorna log i ängsgräset och äppelträden stod i full blom. Väl nere vid badplatsen smekte solen huden och vinden ven. Som så många gånger förr. Och ändå som aldrig förut.
Vi satt där på bryggan i 45 minuter. Bryggan som vi varit på i glädje så många gånger förut. Idag var det i tystnad och i sorg. Jag sjöng medan tårarna rann och kände tryggheten av Heros armar omkring mig.
Niclas kom och efter en stund strödde vi askan för vinden. Jag kastade den lilla buketten i vattnet och såg den föras bort av vågorna. Niclas gick till stranden, plockade upp något från marken och vadade ut med vatten till knäna. Sedan kastade han för sista gången en pinne åt henne. Solen gick i moln som på befallning och jag frös i hjärtat.
Xena. Nu är du fri.
Vi gick ensamma den lilla stigen tillbaks. Aldrig som förut.
*sv: åh, tack så hemskt mycket!*
Vad fint du skriver!
Så fint att hon får vara där! När jag såg rubriken på blogloving så förstod jag vad det handlade om. stor kram till er allihop!
Gråter så tårarna skvalar här och minns alla mina egna, fy så hemskt och ändå är man beredd att göra om det för att leva utan, helt, resten av livet, det går ju inte.
Kärlek
Tänk att ni fick ha varandra…
Styrka och glädje kommer igen
kram
Så rörande, har läst grinat i omgångar här. Det skär enda in i hjärtat och jag vet att jag har det framför mig men än har jag inte repat mig nog för att fixa det!
Du förmedlar det så fint, ord och bilder borde du jobba med i framtiden fina du!
Kram Marie
Åh. Vad fint!
Jag har försökt läsa inlägget flera gånger nu men det går bara inte. Finast, goaste Xena. Jag inbillar mig på nåt sätt att hon fortfarande finns där, på nåt vis. Förstår att ni valde bryggan för att säga hej då, så lycklig hon var där!!
Xenisen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta! <3
KRAMAR!!!
Åh Jane.. Tårarna rinner när jag läser det här inlägget, ögonen började tåras redan när jag läste rubriken på Facebook.
Finaste Xena, finaste du.
Hon har det så mycket bättre nu, där hon är. Utan olyckor och åkommor. En dag ses ni igen.
Stor kram!
Fina Xena <3 All kärlek till er!
Stor kram
Ååå, så förfärligt sorgligt, men så vackert. Fina Jane <3 <3 <3
Fint, fint, fint! Och gråtigt. (sitter på kontoret med rinnande tårar)
Vackert skrivet. Tårarna bränner i ögonen. Xena lever vidare inom dem som älskade henne. KRAM
<3 <3 <3