Jag har ju ont i högertassen sedan tre år tillbaka. Den opererades för två år sedan (av en klåpare), men det har snarare blivit sämre efter operationen. Nu har jag dragit igång en ny sjukhusvända och via ultraljud fått konstaterat att jag har (haft) ett nytt stort ganglion i högertassen (synligt som en ”bulle” för blotta ögat). Sedan var jag hos handspecialisten, F, (i januari) som inte riktigt trodde på att det var gangliet som orsakade mina problem. Hon konsulterade överläkaren, som sade att det skulle kunna vara gangliet som låg bakom, men tyckte att jag skulle på en ”provocerad röntgen” för att utesluta annat. Den där röntgen var jag på förra veckan.
På Sofys & Prinsens bröllop för snart två veckor sedan råkade Hero stöta till min knutna näve när vi dansade. Inte särskilt hårt, men smärtan fullständigt exploderade i handleden?! Det gjorde så ont, att jag var tvungen att sätta mig på en stol. Där satt jag en stund och vickade försiktigt på handleden, tills smärtan avtog. Sen var det inte så mycket mer med det.
Någon gång förra veckan, när det började att dra ihop sig för röntgen, började jag spana på handleden igen. Ganglionbullen verkade vara borta?! Läkaren hade tidigare sagt att en ganglion kan komma och gå lite grand, men det kändes konstigt med tanke på hur jäkla stor den var. Men jag tänkte inte mycket mer än så på det, förrän idag när jag var hos F igen.
F är underläkare och väldigt rar. Det känns som att hon är mån om mig och om att det ska bli rätt diagnos, så att man åtgärdar rätt sak… Hon konstaterade direkt att gangliet verkade vara borta, eller åtminstone väldigt mycket mindre…?! Det var ju så himla stort förra gången. Då slog det mig att berätta om den lilla smällen jag fick på bröllopet och hon sade att det kan ha varit gangliet som sprack – det skulle ju förklara både varför det är borta nu (typ) och varför det gjorde så ont då.
Problemet är att jag fortfarande har ont i handleden vid belastning. F har ju hela tiden sagt att hon inte riktigt tror att det är gangliet som orsakar mina problem, så vi tog en ny vända. Hon hade fått röntgensvaret, men röntgenläkaren hade typ svarat att allt såg okej ut. Hon själv hade också tillgång till bilderna och höll inte riktigt med. Det verkade kunna vara något med ligamentet…? Så hon kallade på hjälp igen, av en ”seniorläkare”.
Jag fick sitta och vänta en bra stund, för de hade manfall pga sjukdom, men till slut blev jag inkallad igen. Seniorläkaren undersökte mig och höll med F om att det verkade vara något skumt. Han gjorde något som heter Watson’s test (ett helt mekaniskt test som görs genom att trycka och vrida handleden på ett speciellt sätt) och det visade positivt. Det svaret, tillsammans med röntgenbilderna, visar en antydan till ligamentskada. En ligamentskada är tydligen mycket allvarligare än ett ganglion och leder sannolikt till att handleden kollapsar på sikt (dvs när jag blir äldre). Det vill jag ju helst inte! 😛
Nu blir det ytterligare (dynamisk, provocerad) röntgen och ett nytt återbesök hos F. Om det visar sig vara en ligamentskada så blir det definitivt operation. Om det inte visar sig vara en ligamentskada, utan snarare problem pga ganglion, blev jag rekommenderad att vänta med operation tills det är en rejäl ”bulle” igen, så att man verkligen hittar det man söker och inte bara tar bort något på måfå.
Som jag sade till F känns det väldigt bra att (den här gången) gå till botten med problemet och att inte bara operera på måfå. Det känns verkligen som att hon är mån om att det ska bli rätt och bra – att hon inte bara säger ”sorry lorry, lilla gumman, du får ta det där”. F är underläkare och därmed fortfarande under upplärning. Det finns nog de som skulle tycka att det är drygt och att man hellre vill komma till ”någon som kan” direkt. Men där har jag ju blåögt varit tidigare, utan att det blev särskilt bra. Med F känns det som att jag äntligen har kommit i goda händer, att hon bryr sig om att det ska bli bra och vågar både ta hjälp och ifrågasätta. Så jag väntar tålmodigt på en ny remiss till röntgen. Och jag tror att F kommer att bli en sjuhelsikes bra seniorläkare en vacker dag!
Hoppas verkligen din lilla tass blir bra snart!
Själv träffade jag min kirurg idag som sa både bra och dåliga saker, men som framförallt gjorde mig oerhört less för stunden.. Vi bestämde att vi ska träffas varje dag (mån-fre) from idag. Så jäkla trevlig är han inte 😉 Dessutom har jag sprungit tillräckligt på vårdcentralen (mer eller mindre varannan-varje dag) sedan ett år tillbaka..), så jag vill bara bli läkt nu.
Men samtidigt, jag kanske ÄNTLIGEN blir det med hans vård?
Och sen tänkte jag fråga, får man ta del av det privata? 🙂
Du har ju fått svar på mailen… Men igen: hoppas att det löser sig med frekventa kirurgbesök!!! <3
Tyvärr tror jag att många läkare tappar bort patientbemötandeförmågan med tiden, eller så är man mer mån om att lära ut att det är viktigt nu för tiden. När jag låg inne på mag-tarm-kirurgen hörde jag avdelningsläkaren (kvinna på runt 40, som i övrigt hade en väldigt mekanisk människosyn också vilket jag fick känna på själv) beklaga sig över att ronden tog såååå lång tid när man hade med läkarkandidaterna för de är ju så långsamma och ska prata så mycket. Ungefär så. Man har tur när man hittar de där guldkornen som bryr sig mer om patienten än att det ska vara effektivt och kostnadsslimmat alternativt ett spännande fall för deras eget ego att pyssla med.
Tror att det kan vara en kombination av båda! Ja, det gäller att klamra sig fast vid de där guldkornen när man väl hittar dem!! Och i sin tur fråga dem om någon de rekommenderar om det handlar om ett expertområde som de själva inte har…!