Morr. Bokstavligt talat, den här gången.
Igår när jag och Hero tog bussen hem som vanligt, hamnade vi precis före ett par med en stor, fin hund. Han var typ som en boxer i kroppen, fast mycket större/högre/grövre. De gick före oss in i bussen och satte sig längst bak. Hero och jag satte oss näst längst bak, på varsin sida om gången, eftersom bussen var full.
I ögonvrån ser jag att den stora hunden sitter UPPE I SÄTET?! Misstolka mig inte här – det är precis lika illa om det är en liten hund, eller katt eller marsvin för den delen, men det blir extra uppenbart att det är fel när det är en stor hund. Så jag vänder mig till tjejen (som sitter närmst hunden) och säger vänligt och sansat ifrån.
Konversationen var på ett ungefär såhär.
Jag: Han (hunden) är verkligen jättefin, men du förstår väl att det inte är så lämpligt att han sitter i sätet?
Tjejen tittar på mig som om jag vore från mars och hennes kille lägger sig i.
Han: Men vafan dårå? Han får ju inte plats där nere!
Jag: Det är väl självklart att man inte kan ha en hund i sätet? Det blir skitigt, hårigt och det handlar om att ta hänsyn till andra människor. Han får plats här i gången (pekar nedanför fötterna på mig och Hero).
Vid det här laget hade en annan kvinna på bussen också reagerat. Hon röt ifrån betydligt mindre sansat (”hon har också hund men skulle väl aldrig ta upp den i sätet!!”) och vände sig sedan bort. Nu började tjejen fatta grejjen och fick ner hunden på golvet, men killen fortsatte att gorma.
Han: Men någon får väl tvätta sätet då (eeeeh – VEM ska tvätta efter HANS hund?!)?! Han får vara i sängen hemma! Han får ju inte plats på golvet, folk kan trampa på honom! Vad är det för skillnad om han sitter i sätet?
Jag: Ni får göra precis vad ni vill hemma. Jag har haft världens underbaraste boxertjej och hon fick också vara i soffan hemma. Men på en allmän plats måste man visa hänsyn mot andra människor. Man har inte hundar i sätet.
Tjejen avbröt sin gormande kille med något i stil med ”skit i det, jag orkar inte”, men han fortsatte att muttra en massa (bland annat ”den förste som trampar på honom ska jag ge på käften”). Jag vände mig bort – jag hade sagt mitt och tyckte inte att det var värt att ge mig ner i leran för att brottas med en gris. Sedan började killen, på pin tji, att intensivt klappa hunden så att håret rykte. Jag stod över att kommentera. Jag hade ändå vunnit – hunden var nere från sätet.
Rötägg.
Jag förstår verkligen varför en del tycker att hundägare är idioter. Som inte plockar upp skiten. Som beter sig respektlöst. Som inte har koll på sin lösspringande hund. Det är SÅ tråkigt när enstaka idioter gör så mycket skit för andra.
På vägen hem diskuterade Hero och jag det där med att lägga sig i och/eller att tillrättavisa främlingar. Han tyckte att jag hade gjort det på ett väldigt bra sätt, men påpekade att killen var en idiot och man vet aldrig vad som kan hända. Nej, man vet aldrig vad som kan hända och man ska tänka sig för. Det FINNS idioter. Det FINNS människor som inte har fått någon uppfostran, eller som har haft en jäkligt taskig uppväxt på andra sätt. Det FINNS idioter som helt enkelt inte har alla hästar hemma. Det betyder dock inte att alla andra ska acceptera det och att man ska få bete sig hur som helst. Då ser jag det som min skyldighet att säga ifrån, i stället för att tyst acceptera.
Rent generellt har jag svårt att hålla käften. 😛 Jag har sagt till en tant som hade öppnat en chipspåse i affären, provsmakat och sedan lagt tillbaks den i hyllan. Jag har sagt till småkillar som har spottat på tunnelbanan. Jag har sagt till gubbar som trängt sig före mig. Jag har sagt till jämnåriga som inte har haft koll på sina lösspringande hundar. Jag har sagt ifrån till personer som har försökt att planka in genom spärren (till tunnelbanan) tillsammans med mig.
Men jag har också blivit mer försiktig med åren och jag tänker mig (oftast) för. Det här var på en fullsatt buss, mitt på dagen. Tjejen jag tilltalade såg städad ut (vilket förvånade mig ännu mer, just eftersom hon var så omdömeslös att ta upp hunden i sätet). Det vore skillnad på en tom nattbuss, eller för den delen en annan situation en kväll på stan. Då tänker jag mig för en extra gång, även om jag har svårt att hålla käften då också.
Bra gjort!
Han verkade inte ha alla hästar hemma. Tråkigt med såna människor.
Det borde finnas fler som du! Heja! Jag fegar ur ibland när jag borde säga ifrån… men har i alla fall blivit modigare med åren.
och ja, man måste (tyvärr) tänka sig för om tid och plats…
Så modig är inte jag :D! Men jag är glad att det finns människor som du Jane. Heja!
Men… Jag håller med Hero! Var försiktig!
Heja heja! E så trist när andra förstör för oss som har hund i detta fallet. Skulle aldrig falla mig in att släpa upp min 42 kg tunga rottweiler-blandningen på ett säte i en buss el ngn annanstans på en offentlig plats för den delen. Korkade människa! Bra att du sa ifrån!
Kram
Fy vad trist attityd – och knäppt tänk. Bra gjort!
Helt rätt! Något annat som är jävligt störande är när föräldrar låter sina barn provsmaka godis i mataffärer direkt från plockgodislådorna. Så äckligt att man avlider nästan.
Bravo! Jag vågar aldrig säga ifrån, men muttrar gärna efteråt. Är lite för feg, för jag blir helt ställd när för börjar gorma åt mig. Då tappar jag alla ord och blir bara rädd.
Men bra att du inte fortsatte den där diskussionen, det hade nog kunna urarta.
Bra, J!
Tror att killen du skriver om aldrig håller upp dörren för nån okänd, aldrig hjälper nån med barnvagn, aldrig reser sig för nån som behöver sitta på T-banan eller bussen, aldrig säger ”ursäkta” utan bara bufflar sig fram. Han behöver uppfostras!! 🙂
(och jag vet- vi föräldrar är värst. Rör INTE mina små gullänglar…)
Fast… det beror ju på hur man gör det, om jag åker tåg så köper jag t ex två platsbiljetter och har med mig en filt där min schäfertjej ligger hela resan och jo jag anser det vara ok. Däremot tar jag självklart ansvar för att det sen inte är skitigt på sätet efter mig på samma sätt som jag hoppas att alla människor gör och jag är en mycket städad person som alltid håller upp dörren och är så hjälpsam jag kan mot alla i min närhet i så gott som samtliga situationer.