Så var beslutet taget – jag går på föräldraledighet i mitten av februari, fyra veckor före BF, och den formella ansökan är inskickad till arbetsgivaren. Som sömnen är just nu kommer jag aldrig att orka köra på hela vägen fram utan att gå sönder och Hero stöttar mig fullt ut. Den där fördömda duktiga flickan som sitter på ena axeln och påpekar att det är att vara lat och att en graviditet är ingen sjukdom kan dra dit pepparn växer. Systemet är utformat så att en ska kunna ta ut föräldraledighet upp till 60 dagar före BF av en anledning. Mot slutet av graviditeten blir det helt enkelt tyngre – sömnen påverkas än mer och diverse graviditetskrämpor är vanliga (utan att de för den delen klassas som ett sjukdomstillstånd som ger rätt till sjukskrivning). Jag har kämpat på ganska bra såhär långt, även om det har varit lite jobbigt emellanåt och jag inte har orkat med något annat än jobbet.
Min man tycker att det är ett bra beslut. Min barnmorska tycker att det är ett bra beslut. Min chef tycker att det är ett bra beslut. Min chefs chef (som själv fick barn för 1,5 år sedan) tycker att det är ett bra beslut. Varför ska jag då klanka ner på mig själv? Jag tänker inte skämmas för att jag försöker ta hand om mig. Basta!
av Felicitas
Mkt klokt beslut – heja dig som “vann” över duktiga flickan!
Inte värt att kämpa så att man tar fullständigt slut!