>Idag gossade jag med en jättefin rottis-schäfer-berner sennen-kille hela vägen från Gullmarsplan till T-centralen. Det var terapi som både kändes mysig och jobbig.
Det här har fått mig att fundera väldigt mycket i existentiella banor och på livets mening, vilket gör mig ännu mer nere. Jag brukar inte fundera över sådant, utan försöker att leva i nuet och njuta av stunderna. Men när livet ställs på sin spets är det oundvikligt.
Jag tror inte på Gud, men har så svårt att acceptera att det bara skulle vara slut. Att hon bara är borta. Jag vill verkligen inte att det ska vara så, men har svårt att tänka mig något annat. Jag vill tro på något, inte bara att det är slut. Men jag kan inte förmå mig och det gör mig så ledsen att tänka att hon bara är borta.
Jag kan inte hämta tröst i en tro, för jag tror inte på det sättet. Det hade varit så mycket enklare att ha en tro att ty sig till. En tro ger trots allt väldigt mycket tröst och förklaringar till sådant som är jobbigt, så att det ska kännas mindre jobbigt. Men jag tror inte på det sättet och saknar den trösten och förklaringarna. Att hon alltid kommer att finnas och leva vidare i mitt hjärta känns inte tillräckligt tröstande. Jag hade önskat henne så mycket mer.
Jag lovade henne att allt skulle bli bra nu. Hur kunde jag lova henne en sådan sak? Ljög jag det sista jag gjorde för henne? Tillägg: Jag känner att jag behöver förtydliga. Jag tvivlar inte på om det var rätt eller fel att låta henne somna in. Det fanns verkligen ingen annan utväg. Det var rätt beslut, i rätt tid. Men att lova att allt ska bli bra när jag inte ens tror på det själv? Det är det jag menar.
Det är fortfarande bergochdal-bana. För några dagar sedan kunde jag inte förmå mig att skratta över huvud taget, men nu har jag ändå stunder som inte känns lika mörka. Stunder då jag kan skratta. Men så kommer minnena, saknaden och sorgen tillbaka i nästa andetag. Och med sorgen funderingarna över meningen med livet.
Vad har ni för tro?
♥
>Jag har väl lite liknande funderingar som du, dvs att det nog hade varit skönt att tro just för att det förklarar så mycket som är svårt. Samtidigt så kan jag inte, jag tror alldeles för mycket på personligt ansvar och min egen förmåga att påverka och all tro inebgriper ju någon form av fatalism så nej, det går bara inte.Men det finns något som kallas att slå på sig själv också och det tycker jag att du skall sluta upp med. Om det finns någon mening med livet så är det väl att vi skall försöka göra så gott vi kan och leva så lyckligt det bara går. Du gav henne det hon behövde. Du gav henne trygghet och kärlek och du tog hjälp från sakkunniga. Hela "flocken" var där ända in i det sista. Gör dig själv, och Xena en tjänst och sluta fundera över vad du kunde gjort annorlunda om du hade varit synsk, låt inte slutet vara det definierande ögonblicket på er relation, utan låt de goda stunderna vara det. Om du har svårt att göra det, läs igenom dina egna gamla blogginlägg, det finns inget, INGET i dem som säger att du borde avslutat det här tidigare, snarare att du gjorde det i precis rätt tid. När hon fortfarande hade bra stunder. Avvägningsfrågor är just avvägningsfrågor, lita på dig själv och lita på att hunden kommunicerat med dig.Styrkekramar en masse
>Tro är ett knepigt kapitel.Jag tror bl a såhär, att Xena kom till just dig som en gåva, för att just du är den person som skulle uppskatta henne till fullo, och som har förmågan att se vad hon behövde. Ingen slump där, inte. Ibland i livet får man vara med om såna fantastiska saker. Tror bestämt att du har råkat på en tvåbent sån historia också?! : )Jag tycker inte att du ljög för henne, absolut inte. Du visste att hon hade lidande framför sig om ni höll henne kvar vid livet, och hon hade haft nog med prövningar för en kavat boxertik. Det var sant det du sa. Det hade INTE varit bra att hålla henne vid liv. Hon levde det goda liv hon gjorde för att du och din familj och dina vänner gav så mycket kärlek till henne.Jag tror, och jag kallar det jag tror på för Gud, förmodligen eftersom det ligger i min kultur och min uppväxt. Livet kan inte vara såhär komplext och fantastiskt och komplext om det är en slump? Försök att släppa tvivlen och "molnen" som skymmer det fina i de år ni fått tillsammans. Du har haft en underbar fyrbent vän, och hon hade den bästa av mattar. Skratta och njut av alla minnen, alla bilder, alla filmer.Tänk alla DINA vänner som kände Xena, och vi som bara läst och hört om henne och förundrats över att såna hundar finns. Hon finns kvar i många hjärtan, vet du! Och faktiskt- jag tror att det finns en ny liten valp eller bebis eller annan levande varelse nånstans på jorden som det bor en Xena i. DET tror jag!kram, kram
>I believe in everyday angels. Att vi skapar det bästa vi kan, om vi försöker, och om vi verkligen vill. Att i grunden är vi goda, och gör vi goda val – då kommer allt bli bra. Jag håller med om att det du lovade Xena var sant. Hon och du kämpade gemensamt tills det inte gick. När man kämpat klart får man vila. Jag tror att Xena vilar nu.<3
>Jag har ju följt Zenas liv under en längre tid, dels via bloggen och dels genom att ha uppfödning av boxer där en av Zenas syskon var avelstik. Jag beundrar dej för allt du gjort för Zena, du har gjort vad många skulle se som en omöjlighet. Zena fick somna in tryggt tillsammans med sin flock, vad som händer sedan är det ingen som vet, men en tro kanske gör det enklare att leva vidare med sorgen.Det gör ont att missta en vän, jag vet för jag har under följt 20 hundar till sista vilan. En del av dessa har fått somna in alldeles för tidigt, men det har gjort lika ont varje gång. Som uppfödare har jag alltid haft flera hundar hemma och då finns det alltid en liten boxernos som tröstar när tårarna rinner och matte är ledsen.Med tiden kommer du säkert att känna en längtan efter en liten våt valpnos att pussa på igen.För vår del slutar aveln nu, vi hoppas att forskningen på njursjukdomar hos boxern ska bli hjälpta med det material som kommer in till SLU, Uppsala, på Zenas syskonbarn, Candies valpar.Britt Melin, Tsatsiki's Boxerkennel
>♥♥♥♥♥