Igår var jag hos min vackra tandläkare och tillika vän, Ilkis. Om det inte vore för henne, hade jag haft riktig tandläkarskräck. Hon är guld. Och inga hål eller annat otrevligt. Skönt. Hon gnatade dock på mig om att jag måste använda den där fördömda bettskenan, som jag inte alls gillar, för annars kommer jag att förstöra mina fina tänder. Blä.
Efter tandläkarbesöket åkte jag till guldsmeden för att hämta ut mina ringar. De lämnades in för en månad sedan och skulle ha varit klara för två veckor sedan, men var inte klara förrän igår. Vigselringen skulle kompletteras med fler stenar och gravyr och förlovningsringen behövdes som mall för gravyren. SOM jag har saknat min förlovningsring!! Gissa då hur glad jag blev när jag insåg att gravyren hade blivit FEL..? 🙁 De måste alltså lämnas in IGEN, men jag beslöt mig för att behålla dem över helgen. Bara för att. 😛 My precious…
Vigselringen får ni se den 21:e juli. 😉
Så. Blodbadet då? Jo, det var faktiskt riktigt obehagligt. När jag var på väg från guldsmeden, såg jag plötsligt någon ligga mitt på gatan, på övergångsstället till den där busshållplatsen som ligger i mittenfilen på Odengatan (korsningen Sveavägen). En bil hade stannat. Vi var minst tre som sprang fram och såg att det var en gammal tant som låg där. Vi hjälpte henne åt sidan och satte henne ner, medan blodet fullkomligen forsade från bakhuvudet. Hon verkade dock tack och lov må bra i övrigt, förutom att hon var chockad. Hon hade missat trottoaren och föll. En annan tjej ringde efter ambulans och bara några minuter senare körde en polisbil förbi som vi vinkade till oss. De hade första förband i bilen, drog ett tryckförband runt huvudet och tog ID på tanten, som visade sig vara 84 år. Hon hade precis hämtat ut sitt nya körkort och skrattade åt att ”de ger nytt körkort åt en 84-åring”. Polisen diskuterade om de skulle lasta henne och köra henne till akuten direkt själva, i stället för att vänta på ambulansen. Precis när de hade tagit beslut om att göra så, kom dock ambulansen. Jag erbjöd mig att följa med till sjukhuset och tanten var väldigt tacksam, men avböjde. Tanten lastades på bår och åkte iväg, medan hon vinkade åt oss ”underbara, rara medmänniskor” som hade hjälpt henne. En självklarhet. Men jag kan säga att jag kände mig lättad över att inte vara ensam med henne och att allt verkade gå väldigt bra, trots allt.