Jag hade tårar i ögonen redan när jag redigerade bilderna, för Sofie och Martin var så himla fina. Mot varandra, mot sina familjer, mot sina vänner. Allt var så himla äkta. Ren kärlek.
Men att sedan ta emot den där uppskattningen över det jag (och Hero!!) har gjort, blir nästan för mycket. Att läsa det som Sofie själv skriver. I sms, på bloggen, på fejjan, i mail. Och att se alla kommentarer från hennes vänner och bloggläsare. Det är sådant som får mig att fälla tårar.
Jag står fast vid att du får fota mig och Jeppe <3!