Jag vill ha hund

Jag vill ha hund. Jag vill, jag vill, jag vill. Mest av allt vill jag bara ha tillbaks Xenisen. Underbaraste, fantastiska, älskade Xenisen. Men jag vet ju att det inte går.

Nu har det snart gått två år sedan hon rycktes från mig. Det händer att jag gråter över henne fortfarande. Saknar gör jag ständigt. Men tassarna mot parketten, som jag hörde många månader efter att hon försvann, har tystnat. Likaså de där djupa, ljudliga, nöjda suckarna från soffan.

Man vänjer sig vid friheten med att inte ansvara för någon annan. Inte hämta och lämna på (hund)dagis. Inte behöva fixa hundvakt för att kunna gå på bio, eller bara ta en afterwork på stan. Men det är en frihet jag hellre vore utan.

Jag vill ha hund. Jag vill ha hund. Jag vill ha hund.

Så vad är problemet?

Valpar är förvisso söta, men samtidigt väldigt jobbiga och framför allt tidskrävande. Både Hero och jag jobbar heltid, kontorstider. Ingen av oss har jobb som innebär att man kan ha med sig en valp, eller vuxen hund för den delen. Att som standardlösning lämna en hund ensam flera timmar om dagen är inte bara inte min kopp te, utan är även ett lagbrott. Hunddagis är en bra (om än kostsam) lösning, men det finns inga (seriösa) hunddagis som tar emot små valpar. Jag skulle heller inte vilja sätta en liten valp på dagis. Eller hos en ”hundintresserad, hemmavarande person i krokarna” för den delen, vilket skulle kunna vara en annan lösning. Jag vill forma hunden själv under den mest formbara och känsliga tiden. Det är också anledningen till att jag inte vill köpa en vuxen hund, vilket annars kunde ha varit en lösning.

Så jag inser att det inte går just nu. I stället saknar och längtar jag. Till andra tider.