Ni vet den där känslan. Den där känslan av att det är något på ryggen som kliar, men man vet inte riktigt vad det är och man kommer inte riktigt åt det – man kan inte klia tillbaks. Jag kom på det, jag vet vad det är som kliar – jag vet vad jag lider av!
Long time no dive-depression.
Jag är så himla glad att jag kan dela mitt intresse med Hero, att vi kan göra det tillsammans. Och han har blivit lika hooked som jag. Fantastiskt kul!!
Fina bilder! (som alltid) Jag är så himla glad över de dyk som vi gjorde på Guadeloupe, har skrivit ett inlägg om det idag, och det enda som känns lite jobbigt nu är att det ”bara” är dykning i Sverige som gäller den närmaste tiden… Även jag delar dykningen med Maken, vi tog cert samtidigt, och det känns underbart att ha honom som parkamrat under dyken och att kunna dela de upplevelserna.
Hoppas att du har en bra måndag!
Tack!!
Och jag är SUPERGLAD att jag lyckades få Hero att ta cert i somras (han var dock inte ett dugg svårövertalad) – det är SUPERMYSIGT och tryggt att ha honom som parkamrat. Fastän jag har lite fler dyk har han det i sig. <3
Du har rätt, det måste absolut vara det som kliar… Funderade häromdagen vad det var. Tur att du ställer diagnos:-)
🙂