Dagen före Julafton (dvs Lillejulafton på skånska), var jag ute på stan i panikjakt efter julklapp åt Hero. Svetten bokstavligt talat rann längs ryggen. När jag kom längs Hamngatan såg jag dem, ett litet gäng damer i varierande åldrarna 25-55, som stod och sjöng julsånger för att samla in pengar till Stockholms hemlösa. Det lät riktigt bra och julsånger har alltid varit favoriter för mig att lyssna på, så jag stod kvar och lyssnade. Skramlade i fickan efter kontanter och hittade några kvarglömda euro från Paris (vilket var ren tur, jag har aldrig kontanter). Tog en bild med mobilen. Till slut kunde jag inte låta bli att nynna med.
De bad om önskemål och sade sig kunna sjunga precis allt. Efter en stund önskade jag därför Betlehems stjärna i den gamla, lite snabbare tappningen. De visste inte vilken jag menade, så jag gick lite närmare och sjöng för dem. Det hela slutade med att jag, mitt i julklappspaniken, stod där och sjöng med dem i en halvtimme. För de hemlösa, i stället för att fortsätta klappjakten till Hero. På något sätt kändes det ändå ganska bra. Och jag hade köpt en del.
Damerna tyckte att det var väldigt roligt att jag anslöt och det kändes bra i hjärtat att göra det. De berättade att de var glada amatörer som samlas den 23:e varje år och sjunger för de hemlösa. De sade att jag var varmt välkommen att ansluta nästa år. De har en grupp på Facebook som jag ska söka upp, Carl-Bertil Jonsson och hans vänner. Gör det ni också.
När jag var tvungen att gå, för jag skulle till Heromorfarn på födelsedagskalas, tackade jag damerna för en härlig stund. Och lämnade dem med ett varmt hjärta.
Kontraster mot stadens hemlösa. Stockholm stads julpyntning. Kanske inte Sergels torg är bästa exemplet, men jag tycker att det är väldigt fint och speciellt i stan i år. Väldigt, väldigt fint. Men jag kan tänka mig vilka pengar det handlar om.