V41+2 (BF+10) och att stå med rumpan bak hur man än vänder sig

Pest eller kolera. Jag är rädd för att inte få som jag vill. Jag är rädd för att få som jag vill.

Det är helt stört att man år 2016 i Sverige ser det som ett bättre alternativ att göra det man egentligen är mest rädd för (igångsättning) och inte vågar låta kroppen sköta sig själv och naturen ha sin gång, på grund av att man är ännu mer rädd för att inte få plats på förlossningen. Helt stört. Heeeelt stört.

Jag vill inte det här. Egentligen. Men det är det minst dåliga alternativet.

Update: Ingen igångsättning. Jag fick välja själv, men kroppen är fortfarande inte alls mogen och det ger ju de sämsta förutsättningarna vid en igångsättning. När man sätter igång en förlossning finns det flera steg, beroende på hur redo kroppen är när man påbörjar processen, och för min del vore det att börja helt från noll med Cytotec. Inget bra utgångsläge om det går att undvika. En igångsättning helt från noll med Cytotec är inte ovanligt att ta upp till tre dygn, avslutas oftare med akutsnitt eller sugklocka och innebär oftare komplikationer. Men det kan ju såklart gå hur bra som helst också, så det är inte helt nattsvart.

Jag fick som sagt välja själv. Hade kroppen varit mer samarbetsvillig så att det hade handlat om ”några steg längre fram i igångsättningsprocessen” hade jag hellre valt igångsättning just för att slippa oron över att inte få plats på förlossningen. Men inte med det här utgångsläget. Det känns frustrerande och jobbigt. Jag är ledsen och hade hoppats på att kroppen skulle ha kommit lite längre. På söndag, v42+0, är igångsättning oundviklig – då finns det medicinska skäl för det och då SKA bebisen ut. Oavsett hur samarbetsvillig kroppen är (eller inte är) och vi är inbokade.

Hero frågade vad läkaren trodde om våra chanser till en naturlig förlossningsstart innan söndag. ”En medelgod chans” blev svaret. Vi hoppas innerligt på det, men i ärlighetens namn tror jag inte att det blir så.