V39+6 och deppig såhär på BF

Idag är det beräknad födelse för Piggelin och jag känner mig deppig. Jag har ju hela tiden varit inställd på att gå över tiden och jag mår förhållandevis bra fysiskt, så det i sig känns inte jobbigt eller så. Det jobbiga är att inte ha kontroll över hur Piggelin mår, eftersom det ju faktiskt är så att moderkakan osv har ett visst bäst före-datum och tappar sin funktion mot slutet av graviditeten. Som en del i Aurora-strategin, var vi därför på kontroll och ultraljud igår. Vi hade tid bokad med samma överläkare som vi träffade i januari, Stefanie. En väldigt, väldigt empatisk och förstående läkare som verkligen tagit sig tid och inte på något sätt fått mig att känna mig besvärlig eller löjlig. Hon är mån om att det ska kännas bra och att jag ska känna mig så trygg som bara är möjligt.

Allt såg fint ut med Piggelin, moderkakan, fostervatten, flöde i navelsträngen osv, vilket såklart var en stor lättnad – det gör att jag känner mig trygg med att vänta ytterligare tid på en spontan förlossning och jag känner mig inte längre orolig för att Piggelin skulle ha det annat än bra där inne i magen ett tag till. Det som gjort mig deppig och bekymrad var att det visade sig på ultraljudet att Piggelin ligger fel. Huvudet är förvisso nedåt i bäckenet, precis som det ska, men ansiktet är vänt utåt min mage (posterior position, eller vidöppet läge, det heter att föda i vidöppen hjässbjudning) i stället för inåt min ryggrad (anterior position, eller att föda i framstupa kronbjudning). Det är enligt amerikansk statistik 10 % av alla barn som lägger sig så och man vet inte riktigt varför, men tror att det åtminstone i en del fall har ett samband med hur kvinnans bäcken ser ut. Det måste inte bli så och barnet kan rotera 180 grader under värkarbetet (vilket ungefär 60 % gör) och alltså ändå slutligen komma ut i framstupa kronbjudning, men det är större risk för att förlossningen blir betydligt besvärligare, ondare och mer långdragen när barnet ligger i vidöppet läge från start eftersom huvudet tar 20 % större plats och barnet har svårare att tränga ner genom förlossningskanalen. Ibland går det inte alls och det är vanligare att förlösas med akut kejsarsnitt eller hög sugklocka än om barnet ligger i rätt läge från start. Det är även större risk för både komplikationer och stora förlossningsskador oavsett om barnet roterar rätt till slut, eller om det föds fram i vidöppen hjässbjudning.

Att Piggelin ligger i vidöppet läge är förmodligen också det som gör så vansinnigt ont emellanåt när Piggelin rör sig och är alltså troligtvis inte foglossning i framfogen som barnmorskan har trott tidigare.

Det här var inte riktigt vad jag behövde just nu och jag känner mig ganska ledsen. Jag hade, fram tills igår, trots allt börjat förlika mig med förlossningen och tro att det faktiskt till och med skulle kunna gå ganska bra. Att det faktiskt inte är ett helvete för alla, utan att det finns de som har väldigt fina upplevelser och att jag skulle kunna bli en av dem. Jag vill ju föda vaginalt, även om det skrämmer mig, för att jag vet att det är det bästa för både mamman och barnet i de fall då det går som det ska. Jag hade kommit längre med mina hjärnspöken än vad jag någonsin kunnat tro var möjligt och kände mig förhållandevis trygg med vår födelseplan. Men nu rasade allt. 🙁

Om jag ska försöka se det positiva i situationen, så är det trots allt bra att vi vet det redan nu. Det finns dessutom en viss chans att Piggelin roterar till rätt läge innan det är dags, även om mina förhoppningar inte är så stora (Piggelin har legat i det här läget i princip hela tiden, har jag insett). Positivt är också att vi har gjort en födelseplan tillsammans med de som kan sin sak. Stefanie hade läst födelseplanen som barnmorskan Lena sammanställt efter vårt senaste samtal, och tyckte att den var väldigt bra. Hon berömde mig för att jag är påläst och vågar vara tydlig med hur jag vill ha det och inte. Så det är väl det som är positivt, men jag känner mig som sagt ganska ledsen och inte alls pepp på att behöva gå igenom något som sannolikt blir extra jobbigt och dessutom har större risk för att gå fel på olika sätt. En normal förlossning hade känts alldeles tillräckligt utmanande. 🙁

Inatt har ryggen värkt extra mycket (förmodligen eftersom Stefanie retat livmodertappen när hon undersökte mig) och jag har sovit med TENS-maskinen inkopplad. Alvedonen hjälpte föga. Det går bara att ställa TENS:en på 30 minuter åt gången, så jag har vaknat 4-5 gånger av värken och satt på ett nytt program. Det har i alla fall funkat hyfsat och jag har kunnat somna om. Just seg ryggvärk och totalt verkningslösa pinvärkar är för övrigt vanligt förekommande när barnet ligger i vidöppet läge.

Blä. Idag tillåter jag mig själv att deppa, men jag ska försöka gaska upp mig tills i morgon.

”A Posterior baby (Occiput Posterior, or OP) means that the baby is also head down BUT the back of its head is towards mom’s back and baby is facing towards mom’s front. Other names for the OP position include ”stargazer” or ”sunny side up” because the baby seems to be looking ”up” at the sky when mom is lying down.

Labor with a persistently posterior baby tends to be longer, harder, and more painful than with an anterior, well-aligned baby. Furthermore, because posterior labors tend to be longer and more painful, they often have more interventions associated with them (breaking the waters, artificially strengthening contractions with pitocin, epidurals for the pain, more vacuum extractions, etc.), and babies may experience fetal distress more often.

The angle of presentation of the baby’s head is different with a posterior baby, so the diameter of the head that must fit through first is larger. Furthermore, an OP baby often does not tuck his chin to his chest as much (sometimes called a ”military” position), and its de-flexed head makes an even bigger diameter to fit through.

Some sources state that the average baby’s head diameter is about 9.5 cm, compared to 11.5 cm for the same baby if he is OP and de-flexed. Two centimeters doesn’t sound like a lot, but it’s around 20% of the total diameter of the baby’s head, which is significant. And that 20% can make a lot of difference in how quickly and easily the baby fits through the pelvis.

In addition, the ”fit” of the baby’s head in mom’s pelvis is trickier with an OP baby and there’s not as much room for error. If the baby is a little out of alignment in an anterior position, he can usually still fit through. If he is a little out of alignment in a posterior position, the same baby may not ”fit” as well.

As a result, most research shows that the rate of cesareans associated with persistent posterior babies is much higher than the rate associated with anterior babies. In one 2006 study, researchers found that a persistent posterior position was associated with 13 times the risk for cesarean section.

Clinically, there are a few other signs as well. With a posterior baby, fetal heart tones are usually more difficult to locate because the baby’s back is away from the front of mom’s belly. Clinicians usually have to search for the heart tones for a while before they find them and the tones may appear and disappear with even small shifts in the baby’s position.

With a posterior baby, often the mom feels lots of weird, fluttery movements in front (the baby’s hands and feet). Mom usually feels a lot of movement, pretty consistently, and feels it quite strongly.

Furthermore, because the presenting diameter of the head is larger and needs more time to mold, a posterior labor often stalls out or slooooows down for a while in the middle of labor. This slowing/stalling is called ”labor dystocia” and usually happens at about 4-7 cm.

Labor with an OP baby tends to be more painful and difficult. The back of the baby’s head tends to hit against the mother’s sacrum, making labor more painful and concentrated in the back and pelvis (and sometimes the hips, if the baby tries to rotate to anterior). Back labor and OP positioning are not always connected, but they are frequent companions.

Requests for pain relief are more common with posterior babies because of the combination of back labor, labor augmentation drugs, breaking the mother’s bag of waters, and the sheer exhaustion of a long hard labor. Many, many moms with persistently posterior babies end up with epidurals, even those who strongly desired natural childbirth beforehand.

That’s not to say that a persistent posterior cannot be born vaginally. Of course not! A persistently posterior position is not an impossible position for birth but it often needs more time and patience and support from caregivers.

It has to be noted that not all posterior births are difficult. Some women have easy OP births.

Well, it’s because not all posterior labors are created equal.

Some posterior babies are relatively small and have their chins tucked nicely down; these labors take a little while longer than anterior labors on average. It’s the baby whose head is de-flexed and who is persistently posterior through all of labor that tends to have the most difficult labor and birth.”