Igår jobbade jag hemifrån under förmiddagen, sedan kom Hero hem från sitt 30-plustimmarspass strax efter lunch och jag gick på akupunktur (igen – andra tillfället) på eftermiddagen. Det känns bra att göra något.
Inatt var en jobbig natt. Jag vaknade vid två av förvärkar som gjorde tillräckligt ont för att hålla mig vaken. Vid tre gick jag upp och tog två tabletter paracetamol, som inte gjorde mycket skillnad, sedan låg jag och halvslumrade utan att kunna sova fram till klockan sex när Heros väckarklocka ringde. En ganska jobbig natt, med andra ord. Hero placerade tens-plupparna på ryggen, så jag låg med tens i en halvtimme innan jag klev upp och åt frukost. Det gjorde gott.
Idag har jag varit på kontoret under förmiddagen. Jag skulle ändå till DS kl 11 (kuratortid) och kontoret ligger på vägen, så jag passade på eftersom jag hade ett möte jag skulle göra en presentation på. Men på vägen dit svor jag över trängseln på tunnelbanan och kände hur GLAD jag är över att jag snart faktiskt inte måste åka kollektivt i rusningstid på bra länge. Det är det sämsta med mitt jobb. Pendlingen.
Sedan jag kom hem vid halv två har jag gått i ett töcken. Jag är trött och slut i huvudet. Och nu under kvällen har förvärkarna kommit igång igen, så jag bävar inför natten. Förvärkar kan pågå i flera veckor. Huwa. Jag upprepar mitt mantra: jag är glad att jag slipper åka in till kontoret, utan kan ta det mer i min takt här hemma. Tänk, vad bra vi har det i Sverige.
av Felicitas