Fy, vilken mardröm jag vaknade till vid två inatt. Jag var helt kallsvettig och pulsen skyhög när jag vaknade. Jag drömde att Piggelin inte var frisk och aldrig skulle överleva utanför livmodern. Jag tvingades att dricka en vätska som skulle sätta igång förlossningen och jag mådde såklart otroligt dåligt över hela situationen. När väl vätskan var uppdrucken, vattnet hade gått och förlossningsarbetet hade startat, fick vi ett nytt besked om att Piggelin kanske visst var frisk. Men då var det för sent. Jag vaknade mitt i krystvärkar jag inte kunde hejda och med en extrem ångest. Fy fan.
En riktig skitdröm, helt enkelt, och jag hade väldigt svårt för att somna om igen efteråt. Men det bästa med mardrömmar är när allt kommer omkring att de inte är verklighet. Även om en blir uppskrämd och mår dåligt av en mardröm, så är det trots allt bara en dålig dröm. En väldigt dålig dröm.
Upprinnelsen till drömmen måste ha varit att en tjej i en mammagrupp precis fått det beskedet. Hon är i vecka 23 och allt såg bra ut på rutinultraljudet för en månad sedan, men nu har läkarna kommit fram till att det inte längre finns fostervatten som det ska och att deras barn är så vanskapt att hen inte kommer att klara sig utanför livmodern. Deras barn kommer att dö, det är oundvikligt. Och hon kommer att få medicinsk hjälp för att det ska hända. Fy fan. Fy jävla fan.
Och så det där om mammagrupper. Det är bra på väldigt många sätt. Dåligt på andra sätt. Kanske hade jag mått bättre av att inte veta så mycket om allt som drabbar alla andra, men det vet jag ju ändå å andra sidan. 450 barn i Sverige dör i magen efter vecka 22. Och lika många barn till dör under sitt första levnadsår. Det är ungefär en procent totalt, eftersom det föds ungefär 100 000 barn i Sverige varje år. I en grupp på 100 personer, så är det en som drabbas. Och det blir så verkligt och svårt att slå undan när det drabbar en person man småpratat med i flera månader. Det är inte längre bara en skräckhistoria att läsa om i tidningen.
Jag har två vänner som mist sina barn i magen väldigt sent i graviditeten (vecka 38 respektive vecka 40), utan att det har har hittats något fel eller orsak hos varken barnet eller mamman. Andra som varit en hårsmån från att mista antingen livet, sitt barn eller både och under förlossningen. Det är nackdelen med att få barn sent i livet och i princip vara sist ut – alla en känner har sina erfarenheter och med ett stort kontaktnät blir en också väldigt medveten om att inget är att ta för givet. Och det är stundtals svårt att hantera.
Att drömma mycket och verklighetstroget är vanligt när en är gravid. Varför är det ingen som vet, men för min del stämmer det i alla fall. Jag är dock tacksam så länge det stannar vid mardrömmar, även om jag gärna hade varit utan dem.