Det känns som att öppna en skattkista varje gång jag får ett mail med besked om att jag har bilder att ladda ner. Bilder som jag tagit analogt, som jag inte minns vilka de är och som jag nojjar mig över ifall de blivit korrekt exponerade eller inte. Om jag har lyckats att hålla kameran tillräckligt stilla, eller om jag dragit på mig skakningsoskärpa. Om det bara blivit irriterande blinkbilder, eller om jag ”satt” dem. Jag gluttar under locket och vet inte om kistan är plundrad, eller om det finns något av värde…
Den här gången fanns det mycket av värde! Min alldeles egna Hero, till exempel!
Den här bilden är från min första rulle 120-film (mellanformat) någonsin. Kameran, en Pentax 645N, har bara spotmätning. Jag har varit nervös, men jag är nöjd!!
Fin kille och fin bild 🙂