Felicitas – lyckans, skrattets & nöjenas gudinna » Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Min älskade krigarprinsessa

Den här kom att bli den svåraste och tyngsta dagen i mitt liv.

Xena var låg igår kväll när Hero och jag hämtade henne på dagis. Hon blev givetvis glad när vi kom, men inom mig skrek känslan av ångest allt högre när jag såg henne. När vi kom hem drog hon sig undan och ville inte ha mat. Någon timme efter att vi hade kommit hem fick hon bråttom ut, så jag sprang ner med henne. Som jag befarade kräktes hon flera gånger. Det var fruktansvärt att se henne gå fram och tillbaka genom snön i skogssnåret, hulkande. När vi kom in gick hon direkt och lade sig.

I morse ville inte Xena resa sig ur bädden, inte äta, inte dricka och inte gå ut. Det gjorde ont att se henne så.

Hero lämnade Xenisen hos E-Lotta, som skulle vara hemma från jobbet. Vi tänkte att det var lugnare för Xena att vara där än på dagis. Det kändes för djävligt, men både Hero och jag var tvungna att gå på möten på förmiddagen. Jag ringde till djursjukhuset direkt när de öppnade ordinarie och man skrev en notis om att jag ville att Anestis (veterinären som vi gått till under hösten) skulle ringa upp (det gick inte att boka tid hos honom).

Efter mitt möte kände jag i hela kroppen att jag inte kunde vänta på ett telefonsamtal. Jag såg Xena framför mig hela tiden och stod inte ut. Jag kunde inte göra så mot henne.

Jag ville veta NU om det fanns en mikroskopisk chans till förbättring (dvs att det inte skulle bero på njurarna, utan på mag- & tarmkatarren), även om jag inte trodde på det själv. Jag ville undanröja alla tvivel. Jag ringde djursjukhuset igen och man sade att vi kunde komma in akut och få provsvar snabbt.

Jag ringde Hero och hörde av mig till Niclas. Hero skulle möta upp mig hos Hero-föräldrarna, så skulle vi köra tillsammans till djursjukhuset. Niclas skulle komma direkt dit.

Jag var så förtvivlad och förvirrad att jag tog tunnelbanan till Bagis i stället för hem till Hero-föräldrarna. Det var inte förrän jag var framme i Bagis som jag insåg att jag var helt fel ute och fick vända igen. Hero och jag möttes vid tunnelbanan och körde hem till E-Lotta. Xenisen kämpade sig upp och hälsade på oss, men lade sig igen nästan direkt på täcket vid elementet. Hon mådde inte bra. Hon mådde verkligen inte bra alls.

Vi körde till djursjukhuset, där Niclas redan var på plats. Satt i väntrummet under tystnad i två timmar. Xena fick med sig sin kudde från bilen som hon låg på, eftersom golvet är så kallt. Under tiden ringde Anestis, som verkligen ville få en chans att träffa oss, men han trodde inte att det skulle vara möjligt eftersom han satt i möte hela dagen.

Till slut fick vi träffa Anja, som tog så väl hand om Xenisen i juli/augusti när hon fick blödningen i hjärnan. Empatin gick inte att ta miste på. Jag var tydlig med att jag ville vara säker på diagnosen och att jag inte ville att Xena skulle lida mer om det inte fanns en ljusning. Proverna togs och i väntan på dem fick Xena dropp, för att hon åtminstone skulle må bättre under tiden. Provsvaren skulle ta en dryg halvtimme att få och under tiden gosade vi i undersökningsrummet.

Anestis kom ner till oss efter ett tag när vi väntade på provsvaren, civilklädd. Han kollade igenom Xenas journal och tittade till henne. Engagemanget uppskattades enormt. Han beklagade sig flera gånger över att behöva lämna oss i sticket, men var till slut tvungen att önska oss lycka till och gå.

En liten stund därpå kom Anja tillbaka. Hon skakade sorgset på huvudet och gick bort till datorn. Sedan började hon att gråta när hon sade att Xenas njurvärden var förskräckliga. Ureat låg på 76 (gränsvärde 12) och kreatininet på över 1000 (gränsvärde 140). Det fanns inte längre några tvivel. Det var njurarna och hon skulle inte repa sig. Anja bad om ursäkt flera gånger för att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna, sade att hon jobbat i femton år och borde kunna behärska sig, men att hon har följt Xena så länge och fäst sig så vid henne. Jag sade som jag kände – att empatin hon visade på något sätt gjorde det lättare att acceptera. Och jag ville inte vackla i beslutet.

Vi fick flytta över till ett annat, mysigare rum med tända ljus och en filt. Niclas bad att få en stund med Xena ensam och sedan hade Hero och jag det. Vi gosade med henne. Mös med henne. Berättade att hon är älskad, att hon alltid kommer att finnas med oss i våra hjärtan och att det skulle bli bättre nu.

Anja kom när vi var redo. När Xena somnade in lugnt hade hon mig, Hero och Niclas på golvet omkring sig. Jag hade mitt ansikte mot hennes, borrade för sista gången in näsan i hennes mjuka päls och andades in. Tog farväl och gick sönder.















Älskade lilla Xenisen. Under alla år har du varit min ständiga tröst och tillit. Du har aldrig hållit igen, du har alltid gett allt. Din värme. Dina busiga upptåg. Din kärlek.

Du fightades in i det sista. I fem år, tio månader och nio dagar.

Jag kan inte beskriva tomheten, saknaden eller sorgen. Du kommer alltid att finnas hos mig, men jag saknar dig så.

  • Joris - 16 december, 2010 - 23:52

    >Jag sitter och gråter…. *kram*ReplyCancel

  • msn00b - 17 december, 2010 - 07:23
  • Åsa - 17 december, 2010 - 07:55

    >Sitter på jobbet och gråter flodar. Jag beklagar verkligen. Den som har träffat henne vet att hon träffar allas hjärta direkt. Hon är en av de finaste och storhjärtade hundar jag har träffat. Massor med kärlek och kramar till er! <3 <3 <3ReplyCancel

  • Bella - 17 december, 2010 - 07:56

    >Gud så sorgligt. Jag kunde inte hålla tårarna borta. Kram på dig!ReplyCancel

  • Charlotte - 17 december, 2010 - 09:15

    >Jag är så ledsen för din skull Jane, jag vet precis hur du känner. Våga sörja ordentligt, med tiden läks såren och bara de bra minnena kommer stanna kvar! Var stark!ReplyCancel

  • baglady442 - 17 december, 2010 - 09:26

    >Skickar över ett gäng kramar. Även om det inte alls hjälper i en stund som denna. Jag är jätteledsen för din skull. Ta hand om dig.ReplyCancel

  • Emmy - 17 december, 2010 - 09:29

    >Åh nej!Sitter här på jobbet och gråter!!Älskade lilla bushunden!Kan bara ana om hur hemskt och hur fruktansvärt tomt det måste kännas!Vet ju att den dagen förr eller senare kommer till oss oxå, även om jag hoppas att det dröjer länge länge tills den dagen. Och att man då kan vara så stark att man tar det beslut som är bäst för sin fyrbening och inte sig själv.Många kramar och styrka till dig!Tänker på dig!ReplyCancel

  • Anna - 17 december, 2010 - 09:53

    >Det är det absolut tuffaste beslutet att ta… Även om man vet hela vägen in i hjärtat att det är rätt. Jag drabbas fortfarande av akut längtan och stor saknad efter mitt yrväder Snurre… Det går nog aldrig riktigt över. Men samtidigt så byts det sorgliga ut mot glädjeminnen och värme. Gråt massor och ta hand om dig!Stor kram!ReplyCancel

  • La Linda - 17 december, 2010 - 10:19

    >Jag sitter här och gråter jag med. Jag är så ledsen Jane, jag vet hur hemskt det är att förlora ett älskat djur. Massor med kramar till dig.ReplyCancel

  • Umma - 17 december, 2010 - 10:52

    >Så ledsen jag blev av att läsa det här. Du verkar ha varit världens bästa matte! Och då vet man också innerst inne vad som är rätt… Även om det kommer göra jävligt ont länge. Men att se sin älskade hund må så dåligt, då finns ingen återvändo (Har råkat ut för det själv).Många och långa kramar samt tankar från en gammal, gammal bloggläsare aka. "UmmaGumma" /LinaReplyCancel

  • marie - 17 december, 2010 - 11:11

    >Saknar ord jag bara gråter och gråter och lider så oerhört med dig! Och vet att det närmar sig även för mig. Men du gjorde så rätt, så klok, inget tvivel om att du tog rätt beslut!Många många kramar MarieReplyCancel

  • Mela - 17 december, 2010 - 11:16

    >Älskade Xenisen, RIP.ReplyCancel

  • Ingela - 17 december, 2010 - 11:23

    >detta gör ont att bara läsa, så jag kan tänka mig hur ont det måste varit att ta beslutet. Been there..Men hon mår bättre nu tror jag, och kommer alltid finnas med ervarm kramReplyCancel

  • Anonymous - 17 december, 2010 - 12:02

    >Brukar inte kommentera men har följt bloggen och "Xenisen" ett tag och vet vad det innebär att ha en söt vovve som alltid ställer upp 100%. Jag vet det känns som du svikit henne nu men det har du ju inte, tvärtom. Du har gjort det enda rätt. Jag vet, "varför känns det för jävligt då?" tänker du. Jag vet, det gör det. Det är saknad och sorg. Men minnen finns alltid kvar. Till slut blir de till fina minnen och glädjeämnen att plocka fram. Krama Hero lite extra så känns det lite, lite bättre. KramReplyCancel

  • Emliscious - 17 december, 2010 - 12:26

    >Jag sitter på kontoret och tårarna droppar på bordet framför migDet gör så ontSÅ vansinnigt ontJag tog bort min älskade häst i agusti och jag vet vad du går igenomDen enda tanken du måste hålla fast vid är att du gett henne det vackraste man kange den man älskar- frihet från smärta! Den man älskar gör man allt för, vad som helst, allt som krävs. Även om det betyder att skiljas åt!Hon kommer vara tacksam mot dig för evigt!<3ReplyCancel

  • Malin - 17 december, 2010 - 12:27

    >Fy fan va ledsen jag blir… sitter och gråter på jobbet!!!! Det var så OERHÖRT starkt av dig att ta beslutet.. Uff….. du och hero får ta hand om varandra.. <3 <3ReplyCancel

  • Helena - 17 december, 2010 - 12:35

    >Usch vad jag gråter nu…även om jag aldrig fick träffa henne så har jag förstått att hon var en underbar själ som betydde så mycket för dig. Hon mår bra nu, hon har inte ont längre.Skickar en stor kram till er… <3ReplyCancel

  • JoHo - 17 december, 2010 - 12:54

    >Åh… orden finns inte… STOOOR kram!! <3ReplyCancel

  • Miss Agda - 17 december, 2010 - 13:09

    >Jag gråter…. Skickar kärlek i stora lass! Xena fick leva ett liv fullt med kärlek och nu mår hon bra. Stor kram!ReplyCancel

  • Silverscreen - 17 december, 2010 - 13:38

    >Inte heller jag kunde hålla tillbaka tårarna när jag läste inlägget. Så mycket kärlek. Så mycket smärta. Många styrke-kramar till er. Som flera säger, minnen finns alltid kvar. Tänk på den underbara tid ni fick. Det var det bästa beslutet och nu mår hon bättre och är fri från smärta.Många många kramar.ReplyCancel

  • knutscaroline - 17 december, 2010 - 15:30

    >Jag känner med er!! Önskar man kunde säga att det går över. Men det gör det aldrig riktigt. Men man lär sig leva med det bättre. Alla tankar till er!!!! <3 <3ReplyCancel

  • Britt Melin - 17 december, 2010 - 15:30

    >Det känns tungt och jag gråter med Er.. Nu är det bara en av kullsyskonen kvar i livet.Finns inga ord.Kramar från BrittReplyCancel

  • Ella - 17 december, 2010 - 15:59

    >Lider så med dig. Jag vet allt för väl hur det känns. Här sitter jag och gråter för fullt. Allt som hände vår lilla älskling, plötsligt känns det som att det hände i går. Tänker på er…ReplyCancel

  • Cissi - 17 december, 2010 - 16:58

    >Den smärta man känner efter något sådant ska ingen egentligen behöva känna. Även fast jag aldrig träffade henne så tänder jag ett litet ljus för henne och er ikväll!ReplyCancel

  • ylwa - 17 december, 2010 - 18:24

    >Ni gjorde rätt, det vet du att ni gjorde. Det finns inga ord som räcker till för att beskriva hur ledsen jag är för er skull, för att ni inte fick ha Xena hos er i många år till.I takt med att tiden går kommer tårar att bytas mot leenden över glada härliga minnen. Men det tar tid. Låt det ta den tid som behövs. Det är inte en hund ni just förlorat, det är en älskad familjemedlem. Stor varm kram!ReplyCancel

  • Karolina - 17 december, 2010 - 20:53

    >Jag känner dig bara genom bloggen men jag känner stor sorg för att du förlorat din prinsessa. Jag har själv två hundar och bara tanken på att de ska försvinna gör ont. Xena var en fantastisk fin boxer tack för att jag fått dela en del av era stunder tillsammans via din blogg. Jag tillägnade min låtönskning i P3's musikhjälpen åt dig och Xena./ en bloggläsande hundvänReplyCancel

  • Linda - 17 december, 2010 - 22:12

    >Massa kramar!!!!ReplyCancel

  • veronica - 18 december, 2010 - 14:35

    >Jag gråter när jag läser detta…All styrka till er i denna svåra tid! Varma kramarReplyCancel

  • ana - 18 december, 2010 - 17:12

    >men åhhh! känner inte dig, men fastnade för din blogg mest för den otroligt söta xena och turerna kring henne. vet precis vad det innebär att förlora en hund som är så mycket mer än bara en hund, och tomheten efteråt… styrkekramar!ReplyCancel

  • Annika - 18 december, 2010 - 17:25

    >Neeej men fyyy Jane. Jag lider med dig… Usch vad ledsamt men ändå kanske kanske ändå bäst för Xena nu när hon varit sjuk länge… Stor kram!!ReplyCancel

  • Linda Linder - 19 december, 2010 - 15:59

    >Älskade Jane…jag är så ledsen…Finner inga ord..ta hand om varnandra <3 <3 <3ReplyCancel

  • Angelica - 19 december, 2010 - 18:18

    >Jag har läst din blogg ett tag och har också följt hela resan ni har varit med om med Xena. Tårarna bara rinner och jag gråter förtvivlat när jag läser. Du ska veta att du är en fantastisk människa, och den finaste matten Xena någonsin kunde få. Har själv förlorat en katt och minns hela händelseförloppet och sista andetaget i min famn. Det var så hemskt och sorgligt, men samtidigt finns det något vackert med det. Att få lämna världen med fina minnen, att få befrias från onda sjukdomar. Tur att du hann träffa Hero så både han och Xena fick mötas i livet. Tänker på dig. Stor kramReplyCancel

  • Nina - 19 december, 2010 - 18:46

    >Det finns inga ord för smärtan. Mina tårar börjar rinna av tanken på er. <3 <3ReplyCancel

  • emelie - 19 december, 2010 - 19:00

    >Som jag skrev precis, jag har bara träffat dig en gång och jag har aldrig träffat Xena. Men tårarna rinner obehindrat, som ett litet barn.Förmodligen för att jag vet hur trasig jag skulle bli om det skulle hända mina tre katter något, som ger mig så mycket hela tiden, varje dag. Jag beundrar dig, för att du orkar. För att du orkar skriva om det. Du är stark och du kommer klara av det här, med hjälp av Hero.Tänker på dig, kram.(Nu ska jag sluta spamma din blogg, hihi :))ReplyCancel

  • Felicitas - 20 december, 2010 - 12:55

    >Tack för alla fina kommentarer. De värmer och betyder ofantligt mycket. ♥ ♥ ♥ReplyCancel

  • Jenny - 20 december, 2010 - 20:55

    >Många kramar till er<3ReplyCancel

  • Felicitas - 5 januari, 2011 - 08:47

    >♥♥♥ReplyCancel

  • Suzan - 15 januari, 2011 - 08:01

    >Aj vad det gör ont i hjärtat att läsa..Vi tog bort vår tik för snart två år sedan o det gör fortfarande mer ont än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Kramar i mängderReplyCancel

  • Amy - 15 januari, 2011 - 14:11

    >Jag hittade hit genom Suzan…..Sitter och läser ditt inlägg, tittar på bilderna och gråter. Vet inte vad jag skulle göra ifall det hände min vovve ngt. =(Massa massa styrkekramar till er…ReplyCancel

  • E - 15 januari, 2011 - 14:25

    >förra året fick jag säga farväl till min gammel-katter Ronny 20år, och Sessan 21år. För tillfället har jag en kräksjuk kisse som inte vill bli bättre här hemma, och en gammal gammal Jack Russel(Torsten 16år), som visar stora tecken på senilitet och diskbråck. Det blir aldrig lättare att ta beslutet… däremot så läker sorgen sakta men säkert när man vet att man gav allt och gjorde sina älsklinga lyckliga.Stora kramar.ReplyCancel

  • Therese - 15 januari, 2011 - 19:45

    >Jag känner verkligen med dig. Det är så fruktansvärt hemskt när det finaste man vet måste släppas fri från smärtan. Även om man vet att dom slipper smärtan gör det så fasligt ont i hjärtat. Jag tog bort min älskade Pira i april förra året och jag kan fortfarande inte titta på bilder av henne utan att hjärtat brister, jag går fortfarande sönder. Vi kämpade med hennes trasiga korsband, L7S1-syndrom och spondylos. Nästan fyra år kämpade vi innan jag gav upp. Hon hade aldrig gett upp men jag var tvungen att sätta ett stopp. Varje dag saknar jag henne, varje dag. Hon var mitt hjärta utanför kroppen…hur ska man leva utan sitt hjärta…Hoppas ni finner alla glada minnen snabbt och kan gå vidare utan er fina Xena. Jag beklagar verkligen. *kramar till er*ReplyCancel

  • […] är drygt två år sedan hon rycktes från mig och jag saknar henne så himla, himla mycket. Jag kommer aldrig att glömma henne, eller sluta […]ReplyCancel

  • […] är det tre år sedan vi akut tvingades låta Xena somna in och det är dagen då jag ska berätta om det bästa köpet i mitt liv. Det kan inte bli något […]ReplyCancel

Din mail publiceras aldrig. Dessa fält måste fyllas i *

*

*

UA-33757185-1