Felicitas – lyckans, skrattets & nöjenas gudinna » Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

FATTA!

Jag tror att det är viktigt. Väldigt viktigt. Att ett nej är ett nej även för barn och att det är okej*. Att vi inte ska skuldbelägga ett nej, utan respektera det som något viktigt och naturligt. Även om det innebär ett nej till att krama kompisen, moster, mormor eller morfar. Även om det känns lite i hjärtat.

Vardagsrasismen skriver väldigt, väldigt bra om ämnet “Ett nej betyder nej även för barn” och jag vill rekommendera alla som har någon form av kontakt med barn att läsa det.

Jag vet att det är svårt, men själv försöker jag avdramatisera det där med nej. När jag hälsar på kompisar med barn, eller för den delen min älskade Varg. Jag försöker att avdramatisera kramar och att aldrig visa om jag blir lite ledsen över att inte få någon. För visst känns det i hjärtat med ett avvisande, särskilt från ett barn. Men jag tror att inte att det är bra att skuldbelägga. Barnen måste få välja själva.

Det är säkert lätt som förälder att känna sig taskig eller skämmas över att ens barn inte är pepp på en kram. Men jag försöker att se det som något positivt! Om svaret blir nej (vilket det har blivit mer än en gång), försöker jag att inte göra en sak av det, utan snarare att uppmuntra och säga något i stil med “det är okej, man ska bara kramas om båda vill!“. Jag är till och med försiktig med att ens fråga ett barn om jag får en kram när jag kommer eller går, men det är inte sällan den frågan kommer från föräldrarna till barnet. Misstolka mig inte, jag tycker om kramar och jag tror att det är positivt att uppmuntra barn till att visa kärlek. Men det allra, allra bästa är trots allt en spontan kram som kommer på barnets eget initiativ.

Sist vi hälsade på våra vänner i Trosa, skrek Tuva (3,5 år) till när vi kom in i hallen och rusade mot mig med öppna armar för att ge mig en bamsekram. Hon kom så fort springande utan att bromsa in, att hon sprang rakt in i min axel och slog sig lite. Jag blev så rörd att tårarna rullade och jag blir fortfarande rörd när jag tänker tillbaka på det. Det är ett varmt minne. När vi däremot skulle åka dagen därpå, ville hon knappt titta på mig (någon form av mild separationsångest, enligt hennes mor) och det är okej det också. För jag kommer att leva länge på den där spontana, obetvingade kramen.

Jag minns också när Vargen i höstas tultade mot mig med öppna armar, när vi kom för att hälsa på. Jag är förvånad (och glad!) att han ens kände igen mig då, inte ens ett år gammal. Och varje gång jag får lov att lyfta upp honom och mysa blir jag alldeles varm i kroppen. Jag gör det ofta och gärna. Men jag är ganska säker på att det inte hade känts lika mysigt om han inte ville själv. Och det måste jag respektera. Som något positivt.

*Det är också skillnad på nej och nej. Jag anser absolut att barn ska lära sig att det är föräldrarna som bestämmer, men det är inte riktigt det jag syftar på i det här fallet. Jag syftar på allas rätt till sin egen kropp, inte på huruvida man ska borsta tänderna eller inte. Om man som vuxen inte accepterar att svaret kan bli något annat än vad man hade tänkt sig, ska man heller inte ställa frågan, tror jag. Att det sedan kan vara svårt att alltid omsätta i praktiken är en annan femma, men det beror ju på invanda, artiga(?) mönster. Fast är det egentligen så artigt att ställa en fråga och sedan inte respektera svaret? Är inte det snarare en kränkning? “Ska vi borsta tänderna?” vs “nu ska vi borsta tänderna”. Det är en liten, men ändå väsentlig skillnad, tror jag. Fast det är klart, det är lätt att säga för den som inte har barn själv.

  • Annika - 11 juni, 2014 - 08:52

    Kan inte hålla med mer men OJ va svårt det är att komma ihåg allt i stunden. Allt man vill för sitt barn och inte bara falla tillbaka på egen barndom och hur det gjordes då. Att förklara för andra vuxna att “ge henne en stund så kommer hon nog självmant” är ju sorgligt.
    Vi försöker fokusera på att nej och trots (eller vad det nu kan vara) är viktigt att ta i, i de situationer det innebär risk/fara för hälsa mm. Klättra på höga möbler – inte ok än- kasta sig ut från lekställningen – inte ok alls – gå med skitiga pinnar och stenar i handen och känna att man äger – alltid ok – bada i havet – när du är redo hjärtat!ReplyCancel

Din mail publiceras aldrig. Dessa fält måste fyllas i *

*

*

UA-33757185-1