Felicitas – lyckans, skrattets & nöjenas gudinna » Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Bröllopet

Så. Bröllopet. 21 juli 2012. Vår dag. Vår största dag. På mitt kära Borrby Slott, som jag kallade gården när jag var liten. Bilder kommer när vi fått dem, men kanske inte förrän efter vi kommit hem från bröllopsresan. Jag vill bara få berätta medan jag fortfarande har det alldeles, alldeles färskt i minnet.

Hero och jag bodde i den nybyggda delen av mina föräldrars stuga i Sandby, med egen ingång, toalett och bastu. I storstugan bodde Emma (vår goa fotograf), Adde (Heros marskalk) & Olle.

Den där morgonen, innan allt drog igång, är lite dimmig för min inre syn. Jag var rastlös, men vi låg kvar en liten stund och gossade. Fnissade. Tänk, snart är vi GIFTA?!! Overkligt och så fantastiskt härligt!

Vi käkade frukost tillsammans med gänget i storstugan – den var redan serverad och klar när vi kom (och jag måste poängtera vilka guldklimpar Adde & Olle varit hela bröllopsveckan!). Världens bästa frisör, Therese, kom strax efter nio och grabbarna försvann iväg för att fixa lite på gården. Hero var redan nu lite stressad och hade en lång lista på grejer de skulle fixa. Men Adde hade fått en endaste uppgift av mig: Se till så att Hero, tidsoptimisten, är tillbaks för att börja göra sig i ordning SENAST klockan 12. LOVA. Puss å hej! Jag kunde knappt tänka på hur det skulle kännas nästa gång jag skulle få se min Hero.

Efter lite ommöblering i rummet, för att skapa goda förutsättningar både för Therese (som alltså gjorde frisyren) och Emma (som fotograferade), satte vi igång med håret. Jag hade förklarat och visat på ett ungefär hur jag ville ha det och sedan litade jag fullkomligt på Therese. Jag kände mig fullständigt lugn och trygg i hennes händer. Och jag ÄLSKADE resultatet.

Sofie kom vid 11:30, jag började bli klar i håret och strax därpå kom också mina söta tärnor – min syster och min blivande svägerska. Vi käkade lite lunch vid utemöblerna, som Empan fixat, och snart nog rullade grabbarnas bil in mot stugan. Adde höll sitt löfte. Jag gömde mig bakom stugan medan grabbarna gick förbi, för att Hero inte skulle se mig.

Marskalk nummer två, min käre bror, kom också för att göra sig i ordning i stugan. Han hade fixat de sista grejerna i affären och hämtat ut våra buketter och corsage hos floristen. SÅ fint det blev!! Empan hade hjälpt mig att plocka de finaste veteaxen ur fältet där vi skulle vigas tidigare i veckan. Jag lämnade dem till floristen och beskrev hur jag ville att buketten skulle se ut. Enkel, avskalad och förhållandevis liten. Puderrosa rosor blandade med mina veteax. Rosa organzaband som jag hade med mig – samma band som fanns runt inbjudningskorten till bröllopet – och några ljusrosa pärlor instuckna. Corsagen ville vi också ha väldigt avskalade – två veteax i kors. Och jag ÄLSKADE resultatet.

Efter lite kycklingsallad i magen var det dags att sätta igång med mejken, medan grabbarna käkade och gjorde sig i ordning. Vi hade tagit ut alla grejer och satt ute i den ljumna luften. Bästa valet, fräsch luft och lite svalka. Sofie är ju så underbar och ville hela tiden försäkra sig om att alla val kändes bra för mig. Men val var det sista jag ville ställas inför just då, så jag sade helt enkelt något i stil med: Underbara Sofie. Du är skitduktig och jag vet att du vill mitt allra bästa. Jag är fullständigt trygg med dig. Snälla gör alla val åt mig, bara bestäm, det är det jag önskar mig idag. Sofie svarade med ett stort leende och förståelse och kärlek i blicken. Och jag kände mig lugn och trygg, totalt avslappnad. Sofie lade min mejk och Therese fixade det sista med frisyren. Och jag ÄLSKADE resultatet.

Therese och Sofie hjälpte även mina söta tärnor med uppsättning och mejk. Så himla fina!! Sedan var det dags för brudklänningen, den tighta… 😉

Snart nog var både Hero och jag klara, på varsitt håll, med fjärilar i magen. Alla andra åkte i förväg till gården. Det var dags för mig och Hero att ses. Klockan hade hunnit bli två. Pirrigt. Jag närmade mig honom där han stod i skogen, med ryggen mot mig. Han vände sig om, med världens största leende och stolthet i blicken. Så stilig han var, min Hero!!! Tårar längs mina kinder, såklart. Tänk, nu är det snart dags.

Vi tog oss sakta upp mot gården, Borrby Slott. Fotograferade längs vägen. Vi var lite tidiga upp till gården – gästerna anlände fortfarande – och körde därför vidare ut i Tuvorna för att visa Emma de fotoplatser vi hade sett ut. När vi körde in på gården såg vi hur de sista gästerna småsprang mot vigselplatsen. Så många bilar, tänkte jag.

Vigseln skulle börja kl 15:30. Där vid vetefältet hade halmbalar ställts i ordning och filtar låg på plats. Vi parkerade vid och stod gömda bakom maskinhallen, hundra meter bort. 15:25. Therese och Sofie kom för att kontrollera frisyren och mejken.

15:30. Alla väntade på oss. Det kändes härligt och spänt och avslappnat samtidigt. Overkligt. Fields of Gold med Eva Cassidy började spelas i högtalarna och strax därpå började Hero och jag gå hand i hand mot vigselplatsen, mot vetefältet, mot våra familjer och våra vänner.

Den låten, och att vi skulle vigas i vetefältet som omger gården, bestämde vi oss för redan för ett år sedan när vi hörde den spelas på radion en morgon när vi fortfarande mös i sängen. Ett självklart val för vårt bröllop. Så vackert. Så enkelt. Så vi. Så rätt. Varje gång jag har hört den låten spelas, har tårarna kommit.

Så gick vi där till slut. Som jag längtat efter den stunden. Och vilken surrealistisk känsla, att alla var där för oss. Se alla som väntade, på håll.

Vi närmade oss. Gick genom raderna av glada gäster, fram till våra tärnor och marskalkar. Så fina de var. Vi stannade till en sekund, men jag minns det som en evighet. Jag såg på min syster, min bror, min svägerska och Adde. Jag såg på Hero, tryckte hans hand. Vi delade på oss och gick ut i vetefältet, Fields of Gold, från varsitt håll. Ute fältet väntade Katarina, vår vigselförrättare.

Jag kunde knappt titta ut över våra gäster, alla som var där för oss. Såg mina älskade föräldrar sitta på en halmbal på första raden. Blicken letade sig vidare ut, men plötsligt kände jag mig generad. Utlämnad. Nästan lite naken. Och samtidigt stolt och otroligt glad. Alla tittade på oss. Det var en motsägelsefull kaskad av känslor, så jag fäste blicken stadigt på Hero. Min stilige, stolte, trygge, varme, älskade Hero med glittrande blick. Lugn. Veten vajade i vinden och där stod vi. I Fields of Gold – som jag älskar den låten. Benen darrade. Stora, starka känslor. Hero torkade mina tårar.

You’ll remember me when the west wind moves
Among the fields of barley
You can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold

So she took her love
For to gaze awhile
Among the fields of barley
In his arms she fell as her hair came down
Among the fields of gold

Will you stay with me, will you be my love
Among the fields of barley
And you can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold

I never made promises lightly
And there have been some that I’ve broken
But I swear in the days still left
We will walk in fields of gold
We’ll walk in fields of gold

I never made promises lightly
And there have been some that I’ve broken
But I swear in the days still left
We will walk in fields of gold
We’ll walk in fields of gold

Many years have passed since those summer days
Among the fields of barley
See the children run as the sun goes down
As you lie in fields of gold

You’ll remember me when the west wind moves
Among the fields of barley
You can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold
When we walked in fields of gold
When we walked in fields of gold

Låten tystnade. Veten vajade i vinden och där stod vi. Mina ben darrade, men jag kände mig samtidigt lugn och fullständigt trygg. Min hand i hans. Ett djupt andetag. Hero och jag tog varsin mikrofon och såg varandra i ögonen. Där och då var det bara vi, när vi växelvis läste en dikt tillsammans, som ett löfte.

Ingen får mig
att känna som du

Ingen får mig
att älska som du

Du fyller mina dagar
med hopp och kärlek

Du hjälper mig framåt
när livet vill bakåt

Som tack ger jag dig
min kärlek
min trohet
och min vänskap

Dig vill jag följa
genom vinter och vår
för all vår tid

För alltid

Veten vajade i vinden och där stod vi. Katarina, vigselförrättaren, höll sitt välkomsttal om passion och kärlek. Overklighetskänsla. Jag kunde knappt höra eller ta in vad hon sade. Jag kunde bara se på Hero.

Veten vajade i vinden och där stod vi. Trine sjöng den sång som jag sedan länge insett att jag inte skulle klara av att sjunga själv, men viljan fanns där. You bring the sun out. Medan Trine sjöng vackert, viskade jag till Hero, Jag sjunger för dig nu. Han svarade, Jag vet. Jag slöt ögonen och lyssnade. Kände. Tog in. Njöt. Rös.

You bring the sun out
To warm my life up
To make my love grow
everyday

You bring the stars out
To light the night up
To make the darkness
go away

I reach to you
You reach to me
No matter where I go
I know you’ll always be

Never to far
Far from my heart
I’ll always have you here
I always know you’re near

You bring the sun out
To warm my life up
To make my love grow
everyday

You bring the stars out
To light the night up
To make the darkness
go away

To make the darkness go away

Veten vajade i vinden och där stod vi. Den vackra sången tystnade. Min vackra syster läste en annan dikt vi valt, Du av Sigrid Renklint.

Får jag gömma några drömmar hos dig?
Några naiva och vackra
som andra kanske skrattar åt.
Jag vill låta dem bo
längst inne i dig.

Får jag dansa klumpigt
och sjunga falskt för dig
en solig dag
när hjärtat spränger i bröstet.

Får jag vara i din värme
och långsamt mjukna
när själen blivit lite frostbiten.
Håll om mig
tills jag ler igen.

Får jag slösa min kärlek på dig?
Får jag skratta, krama, sjunga, gråta
och dansa av kärlek
utan att du blir rädd.
Jag vill se dig i ögonen
och låta ett leende berätta
att jag älskar dig.

Veten vajade i vinden och där stod vi. Vigselakten. Ringväxlingen – äntligen fick jag min vigselring med 21 symboliska stenar, som jag provat så många gånger i smyg.

Veten vajade i vinden och där stod vi. Kyssen. Man och fru!! Magiskt.

Veten vajade i vinden och där stod vi. Finallåten började att spelas i högtalarna, Amazing med Danny Saucedo och vi skrattade och höll om varandra.

Veten vajade i vinden och där stod vi. Familj och vänner vinkades fram. Rosblad och vetekärnor (i stället för riskorn) flög genom luften.

I’m feeling great
I’m feeling awesome
And I can’t wait
Gotta get movin’
Shake the stress away
Something is on the edge tonight

It’s like a force
Pullin’ me in
it’s getting stronger from within
Taking me higher
We’re comin’ alive
Tonight we’ll be lighting up the sky

I’m feelin’ great
I’m feeling awesome
let me explain
You are the reason I breathe
You’re
AMAZING
AMAZING
You’re
A A A A-MAZING

I’m feelin’ great
Right here beside you
that’s where I will stay
You are the reason I breathe
You’re
AMAZING
AMAZING
You’re
A A A A-MAZING / thats what you are

Up to the sky
Cut trough the clouds and dive
back into the night.
Don’t be afraid, you just follow the light.
There is no stopin’ us tonight

It’s like a force
Pullin’ me in
it’s getting stronger from within
Taking me higher
We’re comin’ alive
Tonight we’ll be lighting up the sky

I’m feelin’ great
I’m feeling awesome
let me explain
You are the reason I breathe
You’re
AMAZING
AMAZING
You’re
A A A A-MAZING

That’s what you are

Kramar, pussar, glädjetårar och gratulationer. Och en massa vetekärnor i klänningen. I håret. Överallt!

När vi hade överösts av gratulationer och komplimanger hade våra underbara toastmasters sin superhärliga intro. En fullmunderad Kajan hade en uppskattad säkerhetsgenomgång. Gästerna bjöds till bubbel och plockmat.

Vi cyklade lyckliga iväg på en flakcykel. Jag satt på flaket och Hero trampade. Vinkade till gästerna.

En mysig fotografering i Tuvorna väntade. Regnet drog in i skurar, men vi klarade oss från det värsta. Gång på gång påminde vi oss, VI ÄR GIFTA!!!

När vi kom tillbaks till gården, hade gästerna satt sig till bords och vi blev inkallade till logen under jubel. Min kära gamla loge. Lövad, med ljusslingor och med 450 bilder på oss uppsatta på tvättlina med klädnypor i trä över hela lokalen. Fint dukat med vita dukar och udda porslin. Och våra familjer och vänner samlade. Så himla bra det blev. Utanför logen grillades tre hela grisar.

Middag. Vi. Våra familjer. Våra vänner.

Toast Skagen á la Borrby
50 Parallel Riesling Trocken

Helgrillad gris med tillbehör
Gallo Family Vineyard Zinfandel

Vaniljpannacotta med sommarens bär

Bröllopstårta med kakbuffé
Kaffe och avec

Många härliga tal och roliga påhitt från våra kära. Fantastiska toastmasters hade roddat allt så himla fint. Nycklar som lämnades tillbaks, sånger som sjöngs, bilder som visades och råd för ett långt och lyckligt äktenskap från våra föräldrar. Heros välförberedda och härliga tal till mig. Mitt tal till Hero, där stödnoteringerna hade försvunnit i vimlet och som jag därför fick improvisera fram där och då. Och jag glömde precis allt jag hade tänkt och velat säga, utom det allra viktigaste.

Utanför dånade regnet i perioder. Tillförde charm, förundran och skratt till festen. När varmrätten var uppäten, lagom till solnedgången, hade det slutat att regna och en stor, härlig, dubbel regnbåge visade sig på himlen. En dubbel regnbåge betyder lycka och mycket kärlek.

Middagen fortsatte. Trolleri och magi – en borttrollad vigselring återfanns i en såndär godis-/tuggummi-/leksaksautomat som Sune äntligen får sin dödskallering från. Heros förnedring/förskräckelse när de spelade upp musikvideon som de hade spelat in på hans svensexa, Fångad av en stormvind. Underbart.

Hero leddes ut ur lokalen och jag fick ställa mig på en stol tillsammans med fyra andra och dra upp klänningen. Hero leddes in med ögonbindel och skulle känna vilka vader som var mina. Och han tog rätt!! Sedan var det min tur, fast den här gången var det rumpan som skulle undersökas. Och även jag tog rätt – faktum är att det var väldigt lätt, jag tvekade inte en sekund!! Folkets jubel! 😉

Middagen avrundades och det var dags för vår första dans, till tonerna av Don’t stop believing med Journey. Sista snurren råkade Hero stå på min klänning och det sade ritsch. Lite synd, men den hade åtminstone hållit sig fin (sånär som på lite lera) hela dagen och kvällen!

Dans. Dans. Dans. Sedan var det Siris himmelska tårta och mamsens himmelska kakbuffé. Dans. Dans. Dans. Vilken dag! Efter ett tag bytte jag om till min andra, lite mer dansvänliga klänning och andra skor. Så himla, himla skönt!!

Dans. Gäst efter gäst droppade av, men Hero och jag firade med de sista gästerna hela morgonen. Och kom inte i säng i stugan i Sandby förrän strax efter klockan fem.

Det var alltså vårt bröllop. I korta, korta ordalag. Vilken dag! Vilken kväll! Vilken natt! Det kunde inte blivit mer perfekt. Tack alla underbara! Den varma, goa känslan sitter i hela kroppen. Och jag kommer att ta fram den under många år framöver.

♥♥♥♥♥♥♥

Som ni säkert förstår – vi blir superglada över alla bilder, maila jättegärna! Och vi blir även superglada för de tal som finns skriftliga, maila jättegärna! ♥

  • Elin - 5 augusti, 2012 - 12:08

    Fantastiskt vad kärlek är vackert <3
    Stort grattis i efterhand till er!ReplyCancel

  • Terese Alvén, sparkibaken.se - 5 augusti, 2012 - 16:11

    Jag är så glad över att få ha delat er dag tillsammans med er. Det var en heeeelt magisk dag där till och med regnet spelade till er fördel. Njut ordentligt av smekmånaden nu och ta det lugnt i vattnet. KRAM bästa Jane Haglund!ReplyCancel

  • Sofy - 5 augusti, 2012 - 22:29

    Och så kom de igen. Tårarna! Vilken magiskt fin dag ni fick. Och fantastisk kväll! Underbart vackert, varmt, innerligt och mysigt, glädjerusigt, bubbligt och läckert genomtänkt! Störst är kärleken! Tack för att vi fick vara med att skapa och dela minnet med er! <3ReplyCancel

  • Ulrika - 6 augusti, 2012 - 14:01

    Det låter verkligen som ett perfekt bröllop och utan att känna dig väl (förutom via bloggen) så låter det väldigt mycket DU. Mysigt och personligt.

    Håller tummarna för att väderleksprognoserna för Fiji stämmer så att det är sol när ni kommer dit, det kommer säkerligen att bli en underbar och oförglömlig resa. Dyk för mig också!!!ReplyCancel

  • Anna - 6 augusti, 2012 - 20:27

    Det låter helt, HELT fantastiskt 🙂 hoppas ni får en lika härlig bröllopsresa. Grattis till er båda!!ReplyCancel

  • Elin - 7 augusti, 2012 - 19:36

    Läser inlägget och blir helt tårögdReplyCancel

  • JoHo - 24 augusti, 2012 - 10:09

    Nu grinar jag lite av rörd… så innerligt GLAD för er skull!! Att det blev precis så fantastiskt som ni drömde om. Och mer därtill.

    Störst av allt är kärleken!ReplyCancel

  • […] hade ovärderlig hjälp av både våra familjer och vänner. Jag gifte mig med min Hero och vi hade världens mest magiska bröllop. Årets höjdpunkt. Och vi är så oändligt tacksamma och glada över att vi fick ha Heromamman […]ReplyCancel

  • […] ett år sedan. Då vi stod i Fields of Gold. Den Finaste dagen. Tänk, vad tiden går fort. Men jag minns det som igår. Så avlägset, så […]ReplyCancel

Din mail publiceras aldrig. Dessa fält måste fyllas i *

*

*

UA-33757185-1