Idag gick vi in i vecka 36 (35+0). Om två veckor räknas Piggelin som färdigbakad. Galet. Overkligt. Svårt att ta in. Och smått stressande. Vi sade att vi skulle packa den där BB-väskan när vi kom hem från semestern för en månad sedan, för att slippa det stressmomentet, men det har vi fortfarande inte gjort. Det börjar bli hög tid att ta tag i saken. Jag är ju dock så himla inställd på att gå över tiden – tror att jag skulle få en ordentlig chock om det drog igång före BF. Samtidigt ÄR det ett stressmoment att ha hängande över sig och jag vill ju inte behöva tänka på det när det väl blir dags.
Nu börjar det att bli tungt. Det är svårt att andas, kroppen värker både här och där, jag blir löjligt snabbt andfådd, jag måste gå långsamt och med korta steg för att inte få ont och jag blir allt mer orörlig. Men allt det där hör ju till såhär på slutet och rent generellt mår jag bra. Piggelin lever rövare och rumlar runt. Vissa nätter är det fullt disco och jag vaknar flera gånger. Men hellre det än åt andra hållet.
Jobbet stressar mig. Jag har mycket att göra klart innan jag känner att jag kan gå hem med gott samvete. Jag kommer inte att hinna bara jobba den här veckan också, utan får räkna med att jobba halvtid februari ut. Hero är inte ett dugg nöjd med den saken, han tycker att jag behöver vara ledig och varva ner. Visst har han rätt i det, men det skulle stressa mig mer att inte avsluta på ett bra sätt. Det blir dock bara en vecka till på kontoret, sedan jobbar jag resten hemifrån. Bara det sparar jag mycket tid och kraft på.
av Felicitas