Igår var vi på en speciell och bra restaurang, i dubbel bemärkelse. Friends. Där jobbar “lärare” som har ungdomar med svår social bakgrund som “elever” för att lära upp dem och ge möjlighet till ett riktigt jobb framöver. En slags praktik som både syftar till att få bort ungdomarna från gatan och att ge dem erfarenhet och förutsättningar för att försörja sig och starta ett bättre liv. Alla ungdomar som jobbar i restaurangen kommer från svåra sociala förhållanden. Genom att besöka restaurangen bidrar en alltså till välgörenhet. På restaurangen serveras tapas och det var väldigt gott. Det finns tydligen flera projekt av det här slaget i Kambodja och jag får känslan av att man försöker hjälpa varandra ur eländet. Så gott det går. Fattigt är det, onekligen.
Idag blev det sagt sovmorgon för oss. Vi kom i säng vid midnatt igår och vi sov till halv elva. Vi var trötta, men Hero hade därtill blivit risig i kistan (sedan eftermiddagen) och sovit dåligt pga det och feberfrossa. På förmiddagen mådde han dock mycket bättre, tack och lov.
Efter en väldigt sen frukost, gick vi ut på stan. Tanken var att besöka det kungliga palatset och nationalmuseumet, men eftersom jag missat att även knäna behövde vara täckta för att få komma in till palatset (jag hade shortsdress och hade bara tagit med en långärmad tröja eftersom jag visste att jag var tvungen att täcka axlarna), blev planerna ändrade. Den saken blev vi uppmärksammade på av en kambodjansk tuk-tuk-kille, som erbjöd sig att köra oss en runda till bla central market för att köpa billiga byxor. Så vi gjorde det.
Vår nyfunne vän pratade mycket bra engelska, var öppen, nyfiken och vänlig. Han pratade med oss hela resan. Han frågade vilka som var de största skillnaderna mellan Sverige och Kambodja, sade att han en dag ville uppleva snö och berättade att han hade förstått att man har större respekt för trafikregler i andra länder. Han var 28 år och kom från en by 13 mil utanför Phnom Penh. Hans pappa, som var den enda i familjen som kunde läsa och skriva, hade dött när han var åtta år. Hans mamma träffade en ny man som inte var snäll mot honom, så när han var tolv flyttade han hemifrån. Då fick han bo hos en munk tills han blev 18 år och under tiden fick han gå i skolan. Han kunde dock inte gå klart skolan, för de sista årskurserna kostar pengar och det hade han inte råd att betala. Hans ögon lös upp när vi berättade att skolan är gratis i Sverige och tyckte att så borde det vara även i Kambodja. Här i Phnom Penh var han ny, helt ensam och hyrde lägenhet och tuk-tuk för att tjäna sitt levebröd.
Vår vän tog oss till marknaden, väntade utanför medan vi handlade och tog oss sedan till Wat Phnom, ett vackert tempel på Phnom Penhs enda kulle. Även där väntade han tills vi kände oss klara, sedan tog han oss tillbaka till det kungliga palatset. Där sade vi hejdå och önskade varandra lycka till i livet.
Jag funderar mycket över världens orättvisor. Bara för att jag är född i rätt land, har jag helt andra förutsättningar att påverka mitt liv än vad andra människor har. Jag känner mig lite äcklad av mig själv, eller hur jag ska förklara det.
Vi gick in på palatset, där vi tog en guidad tur. Vackert och intressant. Därefter tänkte vi gå på nationalmuseumet, men det visade sig att de stängde en timme tidigare än vad vi trodde. Så det blev inget av det, utan vi gick till en av de många restaurangerna längs floden i stället. God mat. Jag åt panaeng curry med kyckling och Hero åt khmerisk curry med kyckling. Därefter gick vi tillbaka till hotellet. Här har vi spelat några vändor spel och ska snart knyta oss.
Vi pratar om och förundras över trafiken. Det är kanske 98 % fordon med två hjul (varav de flesta är mopeder eller vespor, men hit räknar jag även tuk-tuks) och kanske 2 % bilar. Det är i princip fullständig anarki, fast likväl med stor respekt och hänsyn. De kör förvånansvärt försiktigt. Trafiken flyter på mycket smidigare här än vad den gör i väst, trots att de kör huller om buller. När vi korsar en gata gör vi som lokalbefolkningen, dvs går rakt ut i gatan och sicksackar oss fram genom trafiken. Mopeder och bilar saktar snällt in och kör runt oss. Samspel är nyckelordet.
av Felicitas