Herofastern dog igår. Hastigt och helt oväntat, efter bara en kort tids känd sjukdom. Obehandlad bröstcancer, med metastaser som spridit sig i hennes kropp. Det känns helt overkligt och svårt att ta in. Vi träffade henne senast för två veckor sedan. Då var hon sliten och hade fått ont i ryggen. Inflammation trodde man då, så hon behandlades för det. Men såhär i efterhand måste det ju ha varit cancern. Hon blev hastigt sämre och lades in på sjukhus i måndags. Nu är hon borta.
För tre år sedan förlorade vi Heromamman. I cancer. Nu Herofastern. Det är hårda slag för en liten familj.
Herofastern fick aldrig några egna barn och såg så mycket fram emot sina syskonbarnbarn. Hon var väldigt barnkär och det första hon sade efter att vi hade berättat att vi väntade Piggelin, var att hon gärna var barnvakt. Det var bara att ringa.
Heromamman får aldrig uppleva sina barnbarn. Herofastern får aldrig uppleva sina syskonbarnbarn. Vi får aldrig dela det med dem.
Förutom sorgen och saknaden i sig, är det så många framtida stunder, tillfällen och känslor vi blir berövade.
av Felicitas
Det skär i hjärtat att läsa och att tänka på. Det ligger mycket i det du skriver om att ni berövas det som “vi andra” oftast får och som vi tar för givet. Det är så konstigt när ens barn bara har fotografier och en berättad historia som relation till en nära äldre släkting.
Hon hade varit en så jäkla cool (och ung!) gammelfaster- en bättre förebild än en kvinna som banade väg för andra kvinnor, som gick sin egen väg och gjorde det med högt buret huvud kan man väl inte få?
För-nade eländiga skitsjukdom.
<3
<3
<3