Julkalendern lucka 1 – Berätta om dig själv

Ja, här har ni min version av mig, eller åtminstone en liten del. Inte förskönad. Inte tillputsad. Det onda med det goda.

Skånetös från den österlenska slätten – med båda fötterna stadigt i den skånska myllan. Planerad för kejsarsnitt, men född naturligt tre veckor för tidigt. Uppväxt på en liten, charmig gård med en pappa som alltid jobbade och en mamma som alltid jobbade (inget av det har förändrats än idag). Ändå fanns alltid någon av dem där för oss – förmodligen för att de inte såg så mycket av varandra under tiden vi var små. När jag var riktigt liten arbetade pappa som dräng på en gård och hade sitt eget lantbruk vid sidan av det. Senare blev pappa byggnadssnickare och har idag egen firma. Mamma jobbar sedan mer än 30 år tillbaka på ett och samma avlastningsboende för utvecklingsstörda barn, sköter allt administrativt och mycket annat i lantbruket och byggfirman.

Vi har alltid haft hund (först golden retrievern Lady, sedan rotweilern Zita, därefter rotweilern Laika och nu rotweilern Tessa), syrran och jag hade varsin svart utekatt (min hette Pelle, var mager och utarmad och syrrans hette Snobben, var välgödd och hade glänsande päls – förmodligen var det Snobben som åt först av de två..), jag hade kaniner och vi hade vår lillebror (som nästan räknas in till husdjuren – han var vår livs levande docka som vi älskade högst av allt).

Min favoriträtt som barn var dillkött med ris. I övrigt var jag riktigt jäkla kinkig med maten och mager som en sticka – jag är i princip uppväxt på vitt bröd utan kanter med smör (ve å fasa för annat pålägg än smör!), snabbmakaroner med smör, potatismos och den knaperstekta paneringen på fiskpinnar som jag skrapade loss (hatade fisken, älskade smulorna) och mammas hemmabakade smörbullar. Syrran och jag kunde under en dag dela på en bigpack vanilj och en kladdkaka. Hej kolhydrater och smör! Faster Annelie (pappas 16 år yngre sladdsyster) var den coolaste på jorden. Jag har alltid varit pappas tös. Pappa poppade de bästa popcornen och gjorde de bästa sconsen (fast det var tydligen alltid mamma som egentligen gjorde sconsen – men för att göra oss nöjda sade de att det var pappa som hade gjort dem).

Jag har gått på gymnastik som riktigt liten. Jag har provat på handboll, spelat bordtennis och fotboll. Jag har även spelat mycket apa.

I mina föräldrars uppfostran har skolan varit prioritet nummer ett. Inte att vi skulle vara bäst – de har aldrig ställt krav på ett visst antal rätt på prov osv – men dock ställt krav på att vi skulle göra vårt bästa. Försöka. Det är en väldigt stor skillnad. Om jag så hade haft alla fel på ett prov, men verkligen verkligen kämpat och försökt, hade det varit tillräckligt i deras ögon. Men var inte läxan gjord, var det inte heller läge för lek eller andra fritidsaktiviteter. Mamma höll läxförhör. Det fanns de som tyckte att mamma och pappa var för stränga ibland, men det håller jag inte med om. De gav oss sunda värderingar och förhållningssätt. “Arbete” först, nöjen därefter. Prestationskraven har jag givit mig själv.

Jag har alltid haft “lätt för mig” i skolan och “varit hyfsat bra på det mesta”. Både praktiskt och teoretiskt. (Oj, vad ödmjukt det där känns.) En av mina vänner brukar genera mig genom att gång på gång säga att det inte finns något jag inte är bra på, att jag kan allt. Såklart ytterst överdrivet, men ändå. Det har iaf lett till att det mesta har känts roligt (och det jag inte har varit bra på har varit väldigt OKUL) och jag har alltid brottats med tiden. Pappa har alltid tjatat om att “jag inte kan göra ALLT”. Det är bara en så tråkig insikt. 😉 Det negativa med att “ha det lätt för sig” i skolan var att mamma snabbt genomskådade om man inte hade gjort läxan – hon visste att jag inte hade gjort mitt bästa. Att jag inte ens hade försökt. Och det var ju det som räknades – inte att komma över en viss nivå.

Jag har en teori om det där med att “vara hyfsat bra på det mesta” och att “ha lätt för sig”. Jag tror att det är det som har lett till att jag lätt blir OTÅLIG och/eller IRRITERAD när jag inte fattar, inte kan, är nästbäst etc. Jag är verkligen inte den som NÖTER in något. Jag är lat och otålig – vill se snabba resultat och är van vid att inte behöva anstränga mig så himla mycket för att nå dit jag vill. 😛

Jag blir ganska lätt uttråkad och vill att det ska hända saker. Behöver stimulans, utmaningar och utveckling. Både i jobbet och privat. Men jag behöver också lugna stunder och att bara vara.

Musik har alltid varit viktigt för mig. Jag började sjunga i kör och solo när jag gick i småskolan. Jag flyttade hemifrån när jag var sexton år för att gå på gymnasiet i Sölvesborg. Då läste jag naturvetenskapligt program med musikinriktning, vilket då var det enda gymnasium i Sverige med den kombinationen. Jag bodde inneboende hos en underbar “tant” som lärde mig att äta mat ordentligt (jag tyckte helt enkelt att det till slut blev pinsamt att bara peta i maten).

Jag sjunger. När jag var elva år gjorde jag ett tappert försök till att lära mig att spela gitarr, men eftersom jag “inte var bra på det på en gång” (hänvisning till ovan – OTÅLIG) så tröttnade jag snabbt (övade ALDRIG) och slutade till min mammas stora sorg. Samma sak med mitt pianoförsök.

Jag älskar att resa. Att resa med kvalitet är min grej – dvs att uppleva saker. Att bara ligga på en strand är inget för mig. Jag har alltid jobbat och sparat pengar för att just resa. Då kan jag spara som värsta smålänningen, men egentligen är jag nog ganska slösaktig till naturen. Jag har aldrig sett tjusningen i att ha pengar på en hög och pengar i sig är ingen drivkraft för mig. Resorna har finansierats genom helg-, kvälls- och sommarlovsjobb. Eget arbete och sparande. Jag är stolt över att de inte finansierades av “Pappa Plastkort”.

Mitt första sommarjobb hade jag när jag var 14 år och då tog jag hand om en sexåring, en fyraåring, en ettåring, en stor hund och en katt. För 15 kronor i timmen. Men i ärlighetens namn hjälpte mamma mig ganska mycket, för jag insåg snabbt att uppgiften inte var helt lätt för en fjortonåring. Sedan dess har jag alltid haft minst ett extrajobb, ofta flera olika samtidigt. Jag har varit expedit i typ alla kiosker och gatukök längs den långa, vita stranden på Österlen, servitris i några olika restauranger, croupier på ett par olika nattklubbar, korvmojska utanför en nattklubb, bartender, barnvakt, expedit på ett konditori och städerska. Allt för att kunna resa, vilket jag också gjorde. Jag var på en månads språkresa i Kalifornien innan gymnasiet. Efter gymnasiet var jag i Sydamerika i nio månader. Först ett halvår som volontär på ett barnhem och småskola (bodde i värdfamilj), sedan tre månaders resande. Några år in i högskolestudierna var jag först två veckor på Sri Lanka och kort därefter en månad i Mexiko.

Jag har alltid haft många järn i elden och höga ambitioner. Är väluppfostrad och artig. Ofta allmänt betraktad som “den där glada”. Duktig flicka som aldrig är nöjd med sig själv eller sina prestationer. Viftar bort beröm och suger åt mig kritik. Vill ha rätt och göra rätt. Gick in i väggen och blev deprimerad våren 2004. Då med 150% högskolestudier, 50% jobb och diverse “frivilliguppdrag”. Tog mig ur det och känner idag tidigt igen varningstecknen när det börjar bli dags att dra i nödbromsen. Men har kanske inte alltid vett att dra i den ändå – hade ett litet återfall hösten 2009. Som en del i att vilja vara “omtyckt och älskad av alla” har jag väldigt svårt att säga nej ( = att göra någon besviken).

Jag är bortskämd med kärlek, men inte med pengar/saker/kläder. Det var dock aldrig något jag saknade under min uppväxt – det var bara så det var. Jag har haft mycket andrahandskläder som mamma fick av bekanta och jag är ett barn av Ullared – mamma åkte dit en gång inför hösten och en gång inför våren för att bunkra upp både kläder åt oss barn och hushållsartiklar. Mamma och pappa prioriterade aldrig sig själva – vi barn kom i första hand. Från att jag var 13 år fick jag själv ansvara för barnbidraget och därmed att se till så att det räckte åt kläder, prylar, framkallning av mina bilder, sparande till resor etc.

Jag anser att jag har haft världens bästa uppväxt och världens bästa föräldrar. Trots att mamma och pappa kämpade för att få ekonomin att gå ihop, har jag aldrig saknat något. Jag skulle aldrig, aldrig någonsin byta kärlek och trygghet mot pengar.

Jag har examen som civilingenjör från Lunds tekniska högskola efter att ha pluggat där i 4,5 år. Jag tog under den tiden 210 högskolepoäng enligt det gamla systemet (315 hp enligt nya systemet). Jag har gått på glödande kol. Jag har hoppat fallskärm. Jag har flugit drake. Jag har ätit friterade gräshoppor. Jag flyttade till Stockholmstrakten i november 2005 – sex år sedan. Jag kan blåsa luft genom ögonen (förutom när jag är förkyld – då kommer det mest snor). Jag kan vifta på näsborrarna. Jag älskar att bada. Jag älskar att dyka. Jag älskar att fotografera. Jag har haft fem hål i högra örat och tre i vänstra, men nu är där bara tre respektive två kvar. Jag har piercing i tungan och i naveln. Jag gjorde min första tatuering på syrrans 18-årsdag (jag skulle fylla 17 inom några månader) – två indianfjädrar på vänster skuldra. Jag gjorde min andra tatuering drygt tio år senare – en krumelur på höger ankel.

Jag hade min första fylla när jag var fjorton. Mitt slutbetyg från högstadiet var 4,6 (av 5) och från gymnasiet 19,2 (av 20). Än idag kan jag störa mig över att jag inte fick högsta betyg i vissa kurser/ämnen.

Xena var min första egna hund (boxertik 2005-2010) och jag sörjer henne fortfarande. Gråter ofta. Saknar mig sönder.

Jag är uppväxt i rättvisa och med att ett löfte är ett löfte. Något som är bestämt, är bestämt. Pappa delade godiset rättvist mellan oss i varsin hög, bit för bit. Om syrran fick en endaste krona, fick jag också en krona. Det var min enda verklighet – mina föräldrar har alltid varit superrättvisa och de har aldrig givit mig ett löfte som de inte har hållit. Jag har aldrig behövt “hålla mig framme” eller “ta för mig” för att inte missa något. Jag har aldrig behövt armbåga mig fram och uppskattar heller inte när andra gör det. Jag tar ohyggligt illa vid mig när jag känner att något inte är rättvist. Jag är en dålig förhandlare, eftersom jag förväntar mig att bli behandlad på ett rättvist sätt. Jag blir ledsen och besviken om man har “bestämt något” som sedan inte blir så, eftersom jag själv inte skulle göra så. “Men du sade ju..?” “Vi hade ju bestämt?! Hur kan det då ändras?”

Jag är full i fan. Jag avskyr särskrivningar och är alltför petig med det svenska språket (vilket somliga tycker är ironiskt, eftersom jag pratar skånska 😉 ). Jag har (för) många principer. Jag har svårt att hålla käft – ibland kanske lite för mycket skinn på näsan. Ibland är jag inte alls lika kaxig – bara en liten, trött, blöt och kall kisse.

Jag är förlovad med mannen i mitt liv och jag älskar honom högre än himlen.

Hmm… Har jag missat något? Fråga gärna! 😉