Jägarexamen…?

Det har varit en lång och mycket bra helg. I onsdags kväll styrde vi kosan mot Åmål. Något jag varit nervös för i flera veckor stod på schemat – privatkurs i skytte med sikte på jägarexamen. Läraren, Göran, var en äldre herre som mamma och pappa träffat på en Afrika-resa för tre år sedan, och som numera arrenderar jakträtt av pappa i Lappland. Vi kom fram vid 22:30 och blev inkvartade i den separata källarvåningen med egen ingång, kök osv.

Jägarexamen består av ett teoretiskt prov och tre praktiska prov. Man kan ta proven fristående (teorin först dock) och godkänt prov gäller (än så länge) tills vidare. Jag gick i studiecirkel med pappa och syrran 2005 och gjorde det teoretiska provet för ganska exakt tio(!) år sedan. Men när det blev dags för de praktiska proven var jag i färd med att flytta till Stockholm, så det blev aldrig av att jag varken övade eller sköt upp. Syrran och pappa gjorde det dock.

Hero har under lång tid pratat om att ta jägarexamen, så han pluggade in teorin på egen hand och gjorde det teoretiska provet för ungefär ett år sedan (har jag för mig). Nu var det alltså tanken att vi skulle göra de praktiska delarna tillsammans, efter att min handled blivit tillräckligt bra efter operationerna.

De praktiska proven av jägarexamen består av hagelgevärsprov, grundprov/kulgevär respektive högviltprov/kulgevär (även kallat älgprovet). Man kan alltså avlägga prov för en, två eller alla tre delar (vid ett eller flera tillfällen) och får då tillstånd att hantera vapen för respektive del som man blivit godkänd för. För att få göra högviltprovet måste man dock först ha klarat grundprov/kulgevär. De tre fristående proven är i sin tur uppdelade i delmoment.

Hagelgevärsprovet består av de fyra delmomenten säker hagelgevärshantering (inga fel tillåtna), avståndsbedömning (inga fel tillåtna), skjutning mot markmål respektive lerduveskjutning. På skjutning mot markmål löper en hare, räv, rådjur eller dylikt på en bana först åt vänster, sedan en ny åt höger. Avståndet är 20 meter. Man får ladda och avlossa två skott per riktning (om man hinner). Båda målen ska träffas med ett tillräckligt antal hagel i träffområdet för att provet ska vara godkänt (i vårt fall hade vi en hare som mål och då gällde minst åtta hagel i träffområdet). Gällande lerduvorna är det frångående duvor och man får ladda och avlossa två skott mot varje duva. Minst fyra träffar av sex duvor krävs för godkänt prov. Man får göra max två omprov samma dag (såvida man inte missat i säker vapenhantering – då får man tacka för sig och gå hem).

Grundprov/kulgevär består av de två delmomenten säker kulgevärshantering (inga fel tillåtna) och precisionsskjutning. I precisionsskjutningen skjuter man först i skjutstol och därefter “med jägarmässigt stöd”. Vid jägarmässigt stöd får man inte sitta i skjutstol och inte ligga, men man får stå lutad mot något eller sitta på marken. Man skjuter på ett avstånd av 80 meter till målet. En serie består av fyra skott. Serien skjuten från skjutstolen får ha högst 12 cm spridning. Serien skjuten med jägarmässigt stöd får ha högst 17 cm spridning. Man får göra max två omprov samma dag (såvida man inte missat i säker vapenhantering – då får man tacka för sig och gå hem).

Högviltprovet innebär skjutning mot såväl stillastående som löpande älgfigur. Man skjuter först ett skott på en stillastående älgfigur. Efter det första skottet börjar älgen att “springa” och då måste man pricka inom träffområdet ännu en gång. Sedan är det samma sak när älgen står respektive springer åt andra hållet. Dessa fyra skott (varav alltså två på stillastående mål, två på rörligt) bildar en (förhoppningsvis godkänd) serie (om alla fyra skott träffar inom träffområdet). För att klara högviltsprovet behöver man skjuta tre godkända serier och man får skjuta upp till nio serier samma dag.

I torsdags (Valborgsmässoafton) började vi dagen med att käka frukost med Göran och hans gulliga fru, Britt-Marie. Sedan åkte vi iväg till skjutbanan. Vi var helt ensamma på skjutbanan och vi övade på lerduveskytte (med hagelgevär) och sköt några skott precisionsskytte med salongsgevär (kula). Bellis satt i bilen medan vi sköt, men fick komma ut och springa mellan varven. Hon tyckte att det var riktigt spännande på skjutbanan!

Skjutningen då? Efter bara ett par korrigeringar med hagelbössan fick Hero in känslan jättebra, sedan satte han nästintill alla sina duvor. Det gick sämre för mig. Hagelbrakaren passade mig inte riktigt i kolven, så för mig var det svårare eftersom jag inte kunde lägga an som man ska och ändå få rätt sikte. Men mot slutet av passet kändes det bättre (dvs jag hade hittat min workaround) och jag satte ett gäng duvor på raken. Precisionsskyttet med kula är jag dock förhållandevis duktig på (sett till att jag är nybörjare) och jag har faktiskt lite bättre träffar än Hero rent generellt. 🙂

Sen eftermiddag blev vi erbjudna att följa med på en visning runt Åmålstrakten, eftersom Göran & Britt-Marie hade vänner på besök över Valborg. Det gjorde vi gärna. Jag måste säga att jag hade väldigt dålig koll på Åmål (och Dalsland) tidigare, men oj vad vackert det är! Varierande och mycket charmigt. Fantastisk natur. Vi hade dessutom lyxen att bli guidade genom för allmänheten stängda vägar, förbi brott för kvartsit med häftiga vyer. Det var en trevlig liten tur och vi kommer att ta oss till Dalsland igen. Kameran glömde vi dock hemma och ingen av oss tog några bilder med mobilen.

På kvällen gjorde Hero och jag tacos åt oss själva och läste på i jägarböckerna. Det blev en tidig kväll för oss.

I fredags (första maj) tog vi sovmorgon. Gick en runda med Bellan. Sen förmiddag åkte vi ut till skjutbanan igen och vi var helt ensamma även denna dag. Nu var det dock bara torrsim på schemat – eftersom det var en röd dag var skjutbanan stängd (man får vara där, men inte skjuta). Vi gick igenom säker vapenhantering, avståndsbedömning och vi torrsköt med klickpatroner på löpande hare. Sedan gick vi igenom älgbanan lite grand, för att vi skulle veta vad vi hade att vänta oss. Bella fick vara med hela tiden och hon älskade det.

På eftermiddagen blev vi bjudna på fika av Göran och Britt-Marie på deras inglasade veranda. Härligt. Senare tog vi en tur med Bellis runt sjön och hon njöt. Hon verkligen älskar att springa. Och SOM hon springer. Jag tycker att det är så fantastiskt ljuvligt härligt att se henne springa – hur glädjen fullkomligt sprutar ur öronen på henne. Detta var den enda gången jag hade med mig systemkameran på hela helgen och jag fångade några härliga bilder.

På kvällen blev vi bjudna på middag av Göran och Britt-Marie. Gott och trevligt. Strax före skymningen (det mörknar allt senare numera!) tackade vi för en bra dag och gick en tur med Bellis igen. Sedan var det mys.

Så kom vi till lördag, dvs igår. Göran hade förvarnat att “om det känns tillräckligt bra under förmiddagen, så ringer vi kanske hit provledaren och kör prov på eftermiddagen”. Jag hade drömt om det där skyttet hela natten. Eller inte om skyttet i sig, utan om själva grejen. Jag drömde att jag hade klarat provet, men kände mig inte alls lika övertygad när jag vaknade – särskilt inte över hagelprovet.

Vi kom hur som helst iväg till skjutbanan igen efter frukost. Vi började med att lossa av vardera fyra skott på den löpande haren, för att känna så att det funkade. Det gjorde det. Vid denna station får man stå med anlagd bössa, vilket innebar att jag kunde hitta min specialvariant till anläggning i lugn och ro. Våra skott var klart godkända, så i stället för att trötta ut oss på något som kändes okej, gick vi vidare.

Till lerduvorna. Sabla lerduvor. Det gick i ärlighetens namn inte särskilt bra alls för mig. Och jag kände mig mer och mer stressad inför provet. Efter alltför många misslyckanden för min del, tog vi en paus och gick över till precisionsskyttet med salongsgevär. Det gick bra även denna gång (skönt för självförtroendet), så vi testade älgbanan för första gången. Första omgången körde vi med salongsgevär, bara för att få en känsla för rörelsemönstret och framförhållningen, sedan gick vi över till klass I. Jag tyckte att avtryckaren var i trögaste laget på geväret vi hade, vilket gjorde att skotten satt en aning sämre än med salongsgeväret, så Göran åkte och hämtade ett annat gevär efter ett par rundor. Med det andra geväret med mjukare avtryckare kändes det betydligt bättre och i stället för att nöta på något som kändes förhållandevis bra, så tog vi lunchpaus. Bellan fick komma ut och blev lycklig över att få springa fritt. Mina armar fick vila.

Efter lunch tog vi en ny vända vid lerduvorna. Vi finputsade och justerade. När jag väl träffade de förbenade duvorna satt skotten perfekt, men mitt stora problem var själva anläggningen (när bössan ska upp mot axeln och kinden). Svårt. Särskilt eftersom kolven inte passade mig rent fysiologiskt. Efter ett tag insåg jag dock att jag stressade upp mig för mycket och försökte ta det lite lugnare i anläggningen. Då gick det betydligt bättre, men självförtroendet var i botten. Nu började jag även bli trött i armarna (vapnen väger en del), så jag ville spara på krafterna inför provet och vi avslutade.

Göran tyckte att det hade gått så pass bra, att vi skulle testa att avlägga proven. Det är som sagt tre fristående prov, så om vi inte skulle klara alla idag, hade vi ju även söndagen på oss. Han bestämde således tid med examinatorn, Bengt, och bestämde att han skulle komma om en timme.

Timmen gick och examinatorn kom. Nervositeten steg. Vi började med hagelprovet och vi gjorde de olika delmomenten växelvis och separat, med Hero först ut. Han klarade säker vapenhantering galant, vilket jag också gjorde. Likaså avståndsbedömningen. Löpande hare gick också bra – jag var solklart godkänd med en hel hagelsvärm i träffområdena. Sedan var det dags för det sista delmomentet – de sablars lerduvorna. Hero var nervös, men det gick jättebra. Han satte fyra duvor direkt och hade således klarat alla moment i hagelprovet! Min tur. Nervositeten gjorde sig klart påmind och jag var alldeles darrig. Första duvan smulades i småbitar. Bom andra. Bom tredje. Då hejdade examinatorn mig och sade “nu slutar du räkna duvorna, nu bara kör du och jag räknar“. Han kunde inte ha sagt något mer lämpligt där och då. Det var precis som om all press och nervositet rann ur kroppen – det kändes verkligen så rent fysiskt. Jag tänkte att “nu håller han koll på räkningen och vi kör väl bara de här serierna efter varandra – jag ska inte tänka ett dugg utan bara köra“. Jag tog några djupa andetag och kallade på duvan. Träff. Skönt. Så ett par duvor till. Efter en träff hörde jag Hero säga “GRATTIS GUMMAN!!” och jag tittade förvånat bak på honom där han satt på bänken. Var det fyra?! Ja, det var det! Jag hade faktiskt inte räknat. Eller tänkt. Utan bara kört, lugnt och bestämt. Och nu hade jag klarat det inom det första försöket – fyra av sex duvor!! Vi hade båda klarat hagelprovet!! Sablars, vad gott det kändes!! Resten kände jag att jag skulle fixa, bara inte armarna skulle ta slut.

Grundprov kula, skjutstol. Hero började igen. Nervositeten spökade på sista skottet (av fyra), så det gick lite, lite för långt ut och han missade därmed första delprovet. Han fick göra ett nytt delprov. Då klarade han det fint – alla fyra skott satt bra. Min tur och inga problem – alla skott godkända. Skott med jägarmässigt stöd (vi stod mot en stolpe, både Hero och jag). Hero klarade det fint. Jag också. Grundprov kula var därmed avklarat!!

Högviltsprov. Säker vapenhantering fixades fint av både Hero och mig. Älgbanan! Hero började även nu. Han drämde till med tre av tre godkända serier på en gång. Boom. Min tur. Nu var jag trött i armarna efter att ha hållit i vapen hela dagen. Första serien. Godkänd. Paus för armarna. Andra serien. Godkänd. Paus för armarna. Tredje serien. Godkänd. Vi hade därmed båda klarat högviltsprovet!! Och klarat alla moment i jägarexamen!! Och till och med “skjutit silver” (vilket innebär att man ska komma över ett visst antal poäng på de där tre serierna)!

Vi kramades och skrattade och jag kunde inte sluta le. Såhär bra vågade jag knappt hoppas att det skulle gå. Och jag hade som sagt varit nervös i flera veckor.

Vi åkte hem till Göran och Britt-Marie. Skrev intyg, betalade för oss och blev bjudna på fika. Britt-Marie blev också väldigt glad över nyheten när Göran ringde och när vi kom överraskade hon med en tårta för att vi skulle kunna fira!

Bengt berättade att av de praktiska proven som han examinerar varje år, så blir ungefär hälften godkända. Jag vet inte förhållandet mellan de olika proven, men vad jag har hört så är det hagelprovet som många missar. Grundprov/kulgevär har nog bäst siffror och högviltprovet ligger däremellan.

Vi bestämde oss för att rulla vidare samma kväll, så att Göran och Britt-Marie skulle få lördagskvällen “ledigt”. De har varit supermysiga mot oss och vi är väldigt tacksamma. Både över gästfriheten och privatlektionerna, som ju faktiskt resulterade i att vi klarade jägarexamen.

Efter att ha tackat en miljon gånger och kramat hejdå styrde vi kosan österut. Jag hade kommit på under helgen, att om det inte blev för sent kunde vi ju hälsa på Sonia och Peter i Silvergruvan på vägen hem. Sonia är min fantastiska fotografvän. Lena och Joline var också där över helgen, så timingen kunde inte blivit bättre!

Vi kom fram vid tio och blev bjudna på en supergod supé med portugisisk mat och revbensspjäll. Sedan satt vi och pratade till strax efter midnatt, då mina blå kämpade emot sömnen.

Igår, söndag, tog vi sovmorgon och blev bjudna på lyxfrukost. Bellan gjorde sitt bästa för att jaga katterna och vi gjorde vårt bästa för att hon inte skulle göra det… Här har hon skrämt upp den ena i skorstenen, men den satt även limmad i träd och högt över golvet på fönsterbrädan ovan trappan.

Efter frukost tog vi en tur till den vackra tjärnen i närheten. Bella älskade det. Hon for fram och tillbaka som ett gehu. Och ett litet dopp blev det också.

Som avslutning i Silvergruvan blev vi bjudna på en sen lunch. Därefter styrde vi kosan mot Örebro, för att spana in Lenas lya (hon hade åkt lite i förväg). Fika och vid sex (tiden går fort när en har roligt) körde vi hemåt. Hemma ett par timmar senare. Gjorde varma mackor.

En kanonhelg. Jag känner mig så glad. Både över jägarexamen, men även över att jag kom på att vi kunde ta turen förbi Silvergruvan på vägen hem. Det var verkligen på tiden!