Felicitas – lyckans, skrattets & nöjenas gudinna » Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Industrifest

Plats: Jobbet.
Väder: Höstkänsla, men det har varit ganska fint väder idag.
Humör: Trött, men bra.
Tankar: Måste komma ikapp på redigeringsfronten – det hopar sig.
Gjort: Sagt hejdå till mina hjärtan, åkt till jobbet, jobbat.
Gör: Fikapaus.
Planerar att göra: Jobba, sedan på middag hos Heropappan och Ami.
Outfit: Svart långkjol, blå stickad tröja, röd sjal (som jag fick av Heromormormorfar i födelsedagspresent).
Bra: Fredag!!

Igår var det konferens hela dagen och efterföljande Industrifest (personalfest för vårt affärsområde) på Ersta terrass på kvällen. Temat var Oscarsgala och jag passade på att slänga på en klänning från Ivanka Trump som jag köpte i NYC nu senast. En trevlig kväll!!
image
image

I morse höll Bellsan på att skrämma slag på oss. Hero är flexledig idag och jag skulle åka till jobbet. Bellsan ville gå ut, så jag satte på hennes halsband, släppte ut henne i trädgården och hade koll på henne, medan Hero var på väg ut. Bellsan håller sig på tomten, bara vi håller koll på henne och “påminner” henne om hur långt hon får lov att gå (hon skulle gärna gå på upptäcktsfärd, men hon “vet” att hon inte får gå förbi äppelträdet i hörnan). Hero dröjde lite, så jag stack in huvudet i huset och bad honom att skynda sig, eftersom jag behövde gå till bussen. Det tog kanske fem sekunder. Under de fem sekunderna hann Bellsan försvinna spårlöst. Det visade sig slutligen att hon precis då hade sett en förbipasserande kille, smitit ut från tomten och slagit sällskap med honom. De hade inte hunnit långt när jag kom utspringande på gatan, efter att hon inte kom på inkallning och vi inte kunde hitta henne på tomten. Killen som hon slagit följe med hade precis plockat fram mobilen för att ringa något av de (våra) nummer som står på brickan på hennes halsband. Han berättade att han hade känt något buffa lätt mot benet och när han tittade ner hade han sett Bella gå där snällt bredvid honom. Det fanns en tant med en annan hund lite längre fram över gatan, så han trodde att Bellsan tillhörde tanten. Men när det visade sig att så inte var fallet, förstod han att hon måste ha kommit bort och var som sagt på väg att ringa (tack och lov att vi har våra nummer på hennes namnbricka på halsbandet!).

Killen, som visade sig bo i ett av grannhusen, var lite lik killen som hade Bella under knappt tre veckor då hon bodde i jourhem, så jag tror kanske att det var därför hon smet ut och fram till honom. Men jag vet inte. Läskigt var det hur som helst. Väldigt läskigt. Det är en hel del trafik på den lite större gatan bortom vår gata, där bussen går. Det var över den korsningen som han, Bella, tanten och den andra hunden stod frågande när jag kom springande (jag såg henne så fort jag hade passerat vår uppfart).

Det hela slutade med att jag (full av ångest – det var ju såklart mitt fel) fick skynda till bussen (skulle på möte, så jag hade inte riktigt “råd” att ta nästa buss) och Hero fick bära hem Bellsan, för hon ville inte gå med honom (eftersom hon såg mig pinna iväg). Pust, vilken start på dagen!!

Vi har ju sagt att vi ska sätta upp staket, men vi har haft fullt upp och inte hunnit det (eller ja, allt handlar ju om prioriteringar, men det känns inte lika bra för samvetet att säga att vi inte har prioriterat det). Vi får nog ta och göra slag i saken snarast för jag blev verkligen, verkligen rädd och vill inte att något ska hända vår lilla tjej. Det gick så himla FORT!!

Din mail publiceras aldrig. Dessa fält måste fyllas i *

*

*

UA-33757185-1