Felicitas – lyckans, skrattets & nöjenas gudinna » Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Duns

Plats: Kollektivtrafiken.
Väder: Solig morgon.
Humör: Bra, men stressad.
Tankar:
Gjort: Myst med mina favoriter, påbörjat resan mot jobbet.
Gör: Åker buss.
Planerar att göra: Jobba, hem, fotojobba.
Outfit: Svarta byxor (Lindex), vitt linne (NYC), ljusblå blus (NYC), grön trench (NYC) och svarta skinnsneakers (Ecco).
Bra: Hero, Bellan, min familj, min ljuvlige systerson.

Igår kom en man och en pojke i 10-årsåldern på besök. De ska förmodligen adoptera Bellas syster, Robin, och ville gärna träffa Bella först eftersom vi bor nära. Bella visste inte riktigt hur hon skulle reagera och var osäker på vad det var för filurer, så hon skällde på dem båda. Hon lugnade sig när jag gick fram till dem, men hon var fortfarande lite osäker på vad de egentligen ville. Jag vet inte hur hon har påverkats av barn tidigare och jag vet inte hur hon har blivit påverkad av att flytta mellan sex ställen på tre månader. Kanske tror hon att någon ska komma och ta henne igen? Jag vet inte.

Bellsan kröp ihop på min sida inatt, uppe vid myshöjd. Hur gosigt som helst och jag borrade in näsan i hennes mjuka nacke. Inatt vaknade både Hero och jag dock av en duns. Det var Bellan som åkte i golvet. Hon blev lite skärrad, men kom upp igen och verkade inte ha tagit någon fysisk skada. Vår säng är ganska hög (continental), så det kan nog ha gjort lite ont. Stackars Bellis. Hon kom tillbaks till min sida och låg där, men efter att vi hade varit uppe/ute en gång lite senare, lade hon sig mellan oss i stället. Säkrast så, även om det blir lite varmt för henne.
image

Din mail publiceras aldrig. Dessa fält måste fyllas i *

*

*

UA-33757185-1