Jag funderar en del över döden, då och då. Den har kommit så nära inpå, så många gånger, de senaste åren. Sjukdomar och hemskheter som har drabbat människor som borde ha fått många fler år i livet. Det blir oundvikligt att fundera.
Jag har ju ingen gudstro att luta mig tillbaka mot, vilket hade varit en enkel utväg, så jag har processat det här med livet och döden ganska mycket. Jag har tidigare, efter ganska mycket ångest, landat i att det faktiskt skulle vara okej att dö. Jag vill inte dö, missförstå mig inte, men jag skulle i alla fall dö lycklig om något hände mig som gjorde att jag inte fick leva ett fullt liv. Det är så jag har känt. Jag har accepterat att jag faktiskt kommer att dö, precis som alla andra, och att alla inte får leva fulla liv. Kanske blir jag en av de som dör i cancer, alldeles för ung? Det är såklart inget jag önskar, men jag har ändå landat i någon slags acceptans för att det skulle kunna bli så. Och i så fall skulle jag dö lycklig – livet har givit mig mycket.
Känslan av acceptans inför döden har dock ändrats den senaste månaden. Nu får jag nästan panik när jag tänker på döden. Jag vill verkligen inte dö, men det handlar inte om mig själv längre. Piggelin. Jag vill alltid, alltid, alltid finnas här för henne. Jag vill beskydda henne från allt ont, jag vill finnas för henne genom livet. Jag vill inte lämna henne ensam. Hon skulle såklart ha Hero och många andra människor omkring sig, men jag är hennes mamma. Det går aldrig att kompensera för.
Jag tyckte om livet tidigare också. Men kanske kan mina känslor sammanfattas som att livet har fått en ny mening?
av Felicitas
Känner igen mig i dina tankegångar. “Tyvärr” kan jag inte säga att känslan ändras när barnen blir äldre, förutom min största skräck att det ska hända barnen något är min nästa skräck att det ska hända mig något … men det är väl det som är livet och att älska <3