Felicitas – lyckans, skrattets & nöjenas gudinna » Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Det här med amningen

Jag funderar mer och mer på det här. Jag sökte hjälp på Amningscentrum när Piggelin var 6 veckor. Då hade jag redan haft flera mjölkstockningar, jag hade sår på båda bröstvårtorna som inte läkt sedan jag fick dem två dagar efter att Piggelin föddes och jag berättade att det kändes som att någon konstant nöp mig hårt i bröstvårtorna. Kort och gott hade jag ONT och hade haft det sedan start. Barnmorskan på amningscentrum konstaterade att tungbandet inte var kort “eftersom Piggelin kunde sträcka ut tungan långt“. Jag frågade angående svamp och BM konstaterade att Piggelin inte hade någon beläggning i munnen, så det var ingen fara med den saken. Det togs dock en odling från såret på min ena bröstvårta, mest bara för att lugna mig fick jag känslan av. BM konstaterade även att Piggelin gapade stort om bröstet, så det handlade för mig om att lägga henne i rätt position för att taget skulle bli bra och att det inte ska göra ont. Jag kände mig i ärlighetens namn ganska värdelös som inte fick till det, för det gjorde ont hur jag än gjorde. Hur jävla svårt kan det vara att göra något som är så grundläggande för en arts överlevnad liksom?

När jag ringde för att få provsvaret från odlingen visade den sig innehålla bakterier, så jag fick erbjudande(!) “om jag ville testa en omgång penicillin och se om såren läker?“. Det ville jag såklart. Såren läkte förvisso under penicillinkuren (då jag pumpade/flaskmatade så mycket som möjligt och lät brösten vila), men det blev snart nog nya blåsor och därefter nya sår så fort jag började amma igen (i stället för att pumpa ur), trots amningsnapp. Och det gjorde fortfarande ont, både att amma och mellan amningarna. Det gjorde ont på bröstvårtorna och inuti bröstet, framförallt det högra. Men jag “visste” ju att det var mitt eget fel, eftersom jag inte lyckades få till tekniken.

Jag skrev ett inlägg om en annan sak (en ny mjölkstockning btw) i Amningshjälpens grupp på Fejsbox och det ena ledde till det andra. Jag fick rådet att uppsöka en specialistmottagning, för att se så att Piggelin inte hade kort tungband trots allt. Detta eftersom det lät som att så kunde vara fallet och att det är ett vanligt misstag att dra slutsatsen att tungbandet inte är för kort bara för att barnet kan räcka ut tungan långt.

I den där gruppen på Fejsbox fick jag även rådet att testa att behandla mig mot svampinfektion i bröstet, vilket mamman tydligen kan ha utan att barnet har svamp/torsk i munnen. Jag fick även veta att svamp kan orsaka mycket smärta utan att man har klåda. Och att svamp kan orsaka både sprickor, blåsor och sår på bröstvårtan. Jag köpte ett litet, blått, receptfritt piller för 189 spänn som skulle funka mot svamp i brösten.

Jag beställde även tid på specialistmottagningen som rekommenderades och fick en återbudstid redan till dagen efter. Vi var på ÖNH i Mörby C den 26/5. Efter att ha undersökt Piggelin (och då inte genom att kolla om hon kunde sträcka ut tungan) sade specialistläkaren att Piggelin inte var ett självklart fall med kort tungband, men att det var värt att testa att klippa det eftersom det var något stramt och vi hade så stora problem med amningen. Jag sade som det var – att jag inte trodde att jag orkade kämpa med amningen så mycket längre om det skulle fortsätta vara så mycket problem och göra så ont. Tungbandet klipptes där och då. Och det blev väldigt, väldigt mycket bättre att amma redan samma dag, men jag kände ju fortfarande och av såren (och svampinfektionen, vilket det visat sig vara). Jag beställde en tid för uppföljning veckan efter och då klipptes även läppbandet, eftersom även det var något kort.

Hur har det då gått, såhär en tid efteråt? kan man undra. Amningen är som NATT och DAG sedan tung- respektive läppbandet klipptes!! Piggelin äter på mindre än halva tiden och hon suger inte ens hälften så hårt, men alltså effektivare. Såren har läkt, trots att jag inte har använt amningsnapp och knappt pumpat/flaskmatat sedan tungbandet klipptes. Det lilla, blå pillret mot svampinfektion gjorde underverk och smärtan inuti och på bröstvårtorna försvann på några dagar. Jag har inte haft en enda mjölkstockning sedan klippen gjordes. Jag får inte ångest av att tänka på amning och det känns som en ren lyx att kunna amma. DET GÖR INTE ONT ATT AMMA!! Det kan till och med vara ganska mysigt att amma, vilket jag aldrig ens kunde drömma om att jag skulle kunna tycka. Det där om att barnet måste hamna i precis rätt position för att få rätt tag känns som rena skitsnacket – jag kan i princip lägga henne hur som helst utan att det gör ont. Jag kan amma stående, jag kan amma gående. Jag tror att jag skulle kunna amma uppochner om det behövdes.

Jag kände mig jätteväl bemött efter att jag hade varit på amningscentrum – barnmorskan tog sig verkligen tid och var väldigt rar. Men. Såhär i efterhand känns det inte längre så himla bra. Borde hon inte ha misstänkt svamp hos mig med tanke på vad jag berättade?! Och borde det inte ha varit på sin plats att rådge att testa medicinering, särskilt med tanke på att det till och med är receptfritt för mamman? Ett enda litet piller dessutom. Och borde barnmorskan ens uttala sig om att tungbandet var okej när hon faktiskt inte egentligen hade en aning?

Generellt sett förklarar man bara att det *inte ska* göra ont att amma, men inte att det kan finnas problem som mamman inte styr över och som hon och barnet i så fall måste få hjälp med. I stället har jag gått omkring och trott att det är jag som gjort fel och haft fel teknik när jag ammat, fastän jag tyckt att jag gjort precis så som jag blivit instruerad. Detta gjorde att jag kände mig ganska så värdelös, eftersom det ju faktiskt gjorde satans så ont och att jag därmed övervägde att skamfullt ge upp amningen, trots att jag verkligen ville amma egentligen.

Jag känner mig inte så himla nöjd med amningscentrum såhär i efterhand. :/ Tänk hur många mammor som velat amma, men som behövt ge upp amningen bara för att de inte fått rätt hjälp där man faktiskt förväntas vara proffs på sin sak? Tänk så mycket skamkänslor som förmodligen lagts på dessa kvinnor “för att de inte lyckats med tekniken” alldeles i onödan? Usch, vad ledsamt.

  • Helena - 10 juni, 2016 - 17:15

    Vad skönt att det blivit SÅ mycket bättre! Tänk vad du stått ut med. Man gör ju allt man kan för sina små, du har ju resonerat vettigt hela tiden, men antagligen stått ut längre än de flesta.
    Bra att du halkade in på rätt forum och letade vidare. Allt detta har man ju spontant igen koll på och söker man hjälp förväntar jag mig ärliga svar. Vet man inte får de konsultera vidare eller remittera, inte hitta på…
    Bra kämpat!ReplyCancel

Din mail publiceras aldrig. Dessa fält måste fyllas i *

*

*

UA-33757185-1