Ännu en bröllopshelg

Vi är på väg hem från ännu en fantastisk bröllopshelg. Denna gång har vi varit på Bäckaskogs slott utanför Kristianstad i Skåne. Det var min bästa killkompis, Toby, som gifte sig med sin Londonesiska Alice. Drygt hälften av gästerna var influgna från London och ett stort gäng av oss hade rest från Stockholm.

Resan ner i fredags gick över all förväntan, men vi tog det i Piggelins takt och stannade när det behövdes.

Vi kom fram vid 16 och lyssnade klart på matchen Sverige-Italien i herrfotbolls-EM i bilen innan vi checkade in. Snöplig förlust med mål till Italien i 88:e minuten.

Vi träffade brudparet en kortis innan vi gick till rummet och gjorde oss i ordning inför middagen som började vid 19.30. Piggelin var vid gott mod, åtminstone så länge hon fick sitta på Heros axel. Vår lilla grizzlypapegoja.

Jag kom i säng sent efter en trevlig kväll. Jag insåg nämligen att jag kanske borde/ville hålla tal, så jag satt och plitade ner ett sådant efter middagen fram till klockan blivit ett.

Gårdagen startade med en god frukost, sedan scoutade vi omgivningarna efter bra fotoplatser. Det var inte så svårt – Bäckaskogs slott är fantastiskt fint. Det var faktiskt där vi hade balen när vi tog studenten för 16(!) år sedan.

Mamma kom till Bäckaskog strax efter klockan 14 för att ta hand om Piggelinaren. De hade en bra dag, Piggelin sov mestadels, och jag ammade när det behövdes. Gick finfint.

Bröllopsdagen var fantastisk. Hero och jag fotograferade förberedelser, vigsel, gratulationer och porträtt. Under vigseln hade jag även en annan hedrande uppgift, nämligen solosång. Jag blev väldigt glad när Toby frågade om jag kunde tänka mig att sjunga också. När de bestämt sig för just Uti vår hage blev jag ännu gladare, eftersom det är en av mina absoluta favoriter. Den sjöng jag även på Emmas & Daniels bröllop i NYC, men då fick jag blackout och tappade bort texten (trots att jag sjungit den hundratals gånger), så att jag fick börja om (vilket förvisso blev ett kul inslag i vigselakten). Det hände tack och lov inte den här gången, haha! Jag kände mig faktiskt inte så ringrostig som jag kanske borde ha gjort med tanke på hur länge sedan sist det var som jag “sjöng på riktigt”. Det kändes till och med riktigt bra att sjunga och jag fick väldigt mycket beröm efteråt. Himla kul!!

Efter gratulationer och gruppbilder gick vi iväg och tog porträtt, sedan lade vi ner kamerorna och Lani (som jag hyrt in för resterande fotografering) tog vid. Vi satt vid ett väldigt trevligt bord och hade en kul middag. Det var dock skitjobbigt att inte fotografera, utan att lämna det i händerna på någon annan. Särskilt när det är någon man bryr sig extra mycket om som ska ha bilderna. Men det var nog nyttigt för mig att tvingas släppa lite på kontrollen. 😉 Dessutom var det så som Toby och Alice ville ha det – att vi skulle få vara bara gäster och njuta av kvällen. Det gjorde vi!

Talet jag höll gick också bra och jag lyckades hålla ihop mig själv med bara lite darr på rösten igenom de mest känslosamma delarna. En brittisk tjej kom till och med fram efteråt och sade att hon tyckte att mitt tal var det bästa på hela kvällen. Värmande!!

Vi entledigade mamma strax före ett och tackade för hjälpen. Då hade vi hunnit med tårta och även en del dans. Jag hade gärna stannat längre, för det var en bra fest, men mamma hade över en timme att köra hem och hon hade redan hjälpt oss hela dagen. Dessutom är det skönare dagen efter med lite mer sömn, om inte annat! 🙂

Nu är vi på väg hem i bilen. Än så länge har det gått bra med Piggelin, men vi har pausat när hon har behövt det.